söndag 8 januari 2023

Att missa en detalj kan få väldigt stora konsekvenser



En liten detalj inför en resa kan exempelvis vara att trycka på en knapp. Och om man missar att trycka på denna knapp så kan det få ganska stora konsekvenser…

2,5 vecka utomlands.
En resa med familj med målet att få lugn och ro, ha kul, insupa sol och värme och skapa minnen tillsammans.

Inför resor tycker jag att det är en hel del man ska tänka på. Framförallt nu efter Covid och FRAMFÖRALLT när man ska åka till USA. Det är en jäkla massa papper och byråkrati som man ska ta sig igenom.
Lägg sedan till hela packningen och planeringen. Sen kan du i vårt fall även lägga till att det plötsligt började rinna in vatten från innertaket i badrummet dagen innan vi skulle åka.

Lite stresspåslag liksom…

Då är det kanske inte så konstigt att man glömmer vissa detaljer. Dessvärre kan vissa av dessa detaljer innebära ganska stora konsekvenser. Som att missa trycka på en knapp…

Vi gick upp tidigt på morgonen. In med all packning i bilen. Väl framme på Arlanda ställde vi bilen i ett garage, tog ut resväskorna, tog av våra vinterjackor och lade dem i bilen, eftersom vi inte behövde dem dit vi skulle. Jag var även noga med att fota runt bilen, då jag av erfarenhet vet att det är svårt att komma ihåg var sjutton man parkerade när man varit borta i 2,5 vecka.

Vi tog hissen upp till terminal 5. Vi gick till en automat för att få ut våra bagagetags och boardingpass. 
Fylla i bokningsnummer. 
Scanna pass. 
Scanna nästa pass osv.
När jag var klar med denna process och allt var bekräftat väntade jag på utskrivna boardingpass och tags. Först då ser jag en handskriven liten lapp på automaten ”denna automat saknar papper”.
Stresspåslag.
Ok - ny maskin - samma process. Bekräftat igen och denna gång funkade det.

Sen den där med att läsa instruktionerna på bagagetagsen och hur man ska klistra ihop dem på väskorna…viktigt att det blir rätt här och att man sparar rätt lilla del som kvitto.

Sen droppade vi väskorna. Fotade dem på bandet som ”bevis” på att vi lämnat in dem.

Vi gick igenom säkerhetskontrollen. Upp med all elektronik i form av datorer, telefoner, Nintendo Switch, iPad etc.

Igenom.

Gött.

Vi gick till loungen för att slappna av lite innan vi skulle till gaten.

Här nånstans fick jag en obehaglig känsla. En känsla av att jag glömt något. En detalj…
Jag var ganska övertygad faktiskt.

Innan jag sa något till familjen gick jag igenom 1000 olika scenarios om hur jag skulle kunna dubbelkolla ifall jag hade rätt i min obehagliga känsla.

Jag kom inte på ett enda sätt som inte skulle innebära en risk för någon av oss att missa planet. Och det ville vi ju så klart inte… Samtidigt var jag inte helt övertygad om att jag verkligen glömt detaljen eller ej, men spontant var jag 80% säker att jag glömt.

Jag bestämde mig för att dela min börda med familjen.
Jag sa: ”Jag är nästan helt säker på att jag glömt låsa bilen”
”Är du säker?”
”Ja, typ”

Att gå tillbaka till garaget var uteslutet. Risken att missa planet, gå igenom säkerhetskontrollen igen etc skulle ta för lång tid.
Att skicka ner nån anställd på Arlanda, som vi inte känner var också uteslutet. Även de måste ju gå igenom säkerhetskontrollen, även om det skulle gå snabbare.

Vi hade ju även varit SKITSMARTA! Vi hade nämligen tagit med oss BÅDA nycklarna till bilen på resan. Ifall vi skulle tappa den ena…
SMART! 

Detta smarta genidrag uteslöt även att få någon vi kände att hämta en nyckel hemma hos oss för att sedan kolla ifall bilen var låst (eller ens kvar) på Arlanda.

I detta läget kom maktlösheten. 

Insikten att jag verkligen inte kunde göra något. Detta gnagde i mig hela ditresan.

Jag började kolla om/hur försäkringar gäller. Googlade lite ifall parkeringspersonalen på Arlanda kanske kunde göra något (gav upp den idén ganska snabbt när jag läste: ”Arlanda ansvarar inte för någonting bla bla bla”).
Sen började jag tänka: ”Vad är det värsta som kan hända?”
Bilen kan helt klart bli stulen
De kanske plockar ratten
De kanske tar våra jackor (fanns inte så mycket annat värdefullt i bilen förutom ett par Ray Ban-glasögon som jag hittat på Åhus strand när jag var 12 år)

Så det värsta skulle innebära en stulen bil (inklusive jackorna och Ray-Ban-glasögonen), en taxiresa hem och en jäkla massa samtal med försäkringsbolaget.

Det fortsatte gnaga.

När vi väl landat i USA så släppte det lite och jag accepterade hela situationen. JAG KAN INTE GÖRA NÅGOT!!

Sen - förvånansvärt nog, så släppte jag det helt under hela vistelsen. Ganska skönt ändå.

MEN… sen kom ju den där dagen då vi skulle påbörja vår resa hem.

Tankarna kom tillbaka, men i mer kontrollerad form: ”Jaja, om bilen är stulen så tar vi taxi”.

Vi landade på Arlanda 07.30 efter en nattflygning. Trötta gick vi igenom passkontrollen, plockade väskorna och började ta oss mot garaget.
”Helvete, vilken våning hade vi ställt bilen på?”
In och kolla bilderna. Plan noll. Till vänster efter man kommit ut ur hissen.

Vi kom ner i garaget. Gick vänster.

När jag gick åt det hållet bilen skulle stå så hoppade jag högt för att kunna se över de bilar som stod i vägen. Men jag hoppar inte så högt tydligen så jag kunde inte se bakom dessa bilar. De var för höga.

Så jag tog snabbare steg istället. Stressen nu var extremt hög. 
Skulle bilen stå kvar? 
Om den stod kvar, skulle alla grejor i bilen (ratt, jackor, glasögon etc) vara kvar?
Hade jag haft rätt i min känsla? Skulle den vara olåst eller låst?
Men framförallt - hade någon snott den?

Vi konstaterade en sak när vi kommit förbi bilarna som stod i vägen:

Jag hade INTE låst bilen.

Slut.




tisdag 31 december 2019

Det enda som behövs är en enda person!

Om jag skulle tvingas ta med mig en enda lärdom in i 2020 skulle jag vilja ta med mig följande;
Det enda som behövs är EN enda person om du inte själv har kunskapen eller kontakterna. EN!

En person som gör något för att din idé ska bli verklighet.
En person som kan vända din värld uppochner.
En person som öppnar dörrar du inte ens visste fanns. 

Jag ska erkänna att jag inte visste vem Dean Cushman var innan Roxettes Marie Fredriksson gick bort. Men Mr. Cushman är ett typiskt exempel på vad jag menar. En utbytesstudent från USA som köper Roxettes album i Sverige (i Borås av alla ställen), tar med den hem till USA och får den lokala radiostationen att spela ”The look”. Några veckor senare är Roxette listetta i USA.... Tack vare en enda person... och givetvis ett skitbra album och blod, svett och tårar bakom varje ton - och textrad från Marie och Per.

Du kanske har en idé. Du kanske har en dröm. Den kan vara liten. Den kan vara stor.  

Drivet och motivationen har du redan. Nu handlar det bara om att ta små steg mot din dröm. Jag lovar - du kommer att springa på din ”Dean” så småningom.

Min ”Dean” uppenbarade sig i juni 2019. Min ”Dean” heter Agneta Willans. Jag har aldrig pratat - eller träffat Agneta, men hon var den som skrev en riktigt bra recension på min debutbarnbok ”Sara och trampolinen - när man vill fast det är läskigt” (www.ludovic.se), vilket gjort att drygt 70 bibliotek i Sverige tagit in boken till sitt sortiment. Hon har möjliggjort att barn i hela Sverige lånar min bok och därmed kanske vågar ta läskiga steg själva (det är det boken handlar om). Hon har stärkt mitt självförtroende så jag vågat gå till lokala bokhandlare för att se ifall de önskar köpa in boken (vilket de gjort). Hon har öppnat dörrarna jag inte ens visste fanns.

En person är det enda som krävs. En person... och ett jäkla driv!

#findyourDean #daretofail #neverEVERgiveup #saraochtrampolinen #våga #stannauppenstund #tacksamhet

Gott Nytt År!




fredag 7 juni 2019

Att släppa en bok utan att veta hur man gör

Det här inlägget skulle kunna uppfattas som marknadsföring. Eller inte. Det beror lite på hur man ser det... Om man skippar att läsa det som är längst ner, är det egentligen ingen marknadsföring alls...


Jag har skrivit en bok.

Den första frågan jag får av nästan alla, när jag pratar om min bok är:
”Hur fick du idén till boken?”

Det snabba och mest ärliga svaret på den frågan är:
”Ingen aning.”

Men av någon anledning så är det INGEN som nöjer sig med det svaret, så en pinsam tystnad uppstår och jag tvingas förklara något som jag faktiskt inte har någon aning om. 

Hur fick jag idén egentligen?

Hmmm...

Själva berättelsen tror jag är en mix av egna känslor kopplat till läskiga saker jag själv verkligen vill göra men inte riktigt vågar (som den där gången då jag till slut slängde mig ut för en tre meter hög klippa i Verbier med min snowboard och landade på ryggen, vilket resulterade att jag tappade andan. Lik förbannat gjorde jag samma sak igen någon timme senare... varför?? Eller som den där gången när jag fick för mig att skriva en bok... skitläskigt!). Jag tror även den speglar mina barns känslor när de står inför samma dilemma. Kanske inte kasta sig ut för en klippa i Verbier, men kanske att lära sig cykla, simma, sätta det där omöjliga parkour-hoppet, eller något annat. Man vet att det gör ont, men eventuellt är det värt det. Eller så är det en annan rädsla som tar vid. Det behöver ju inte vara för att man tror att det ska göra ont som hindrar någon från att göra något man verkligen vill. Det kan ju faktiskt vara vad som helst. 
Det är det som är så konstigt med rädslor. Det är en känsla. 

Det kanske är därifrån idén kommer? 
Ingen aning faktiskt.

Ett alternativ till ovanstående idé skulle kunna vara - ”hela grejen med en bok”. Alltså en bok som är tillgänglig på marknaden. En bok jag kan hålla i handen. En bok som ANDRA kan hålla i sin hand. En bok man kan köpa på ”riktiga” hemsidor. En bok som har en ”ansvarig utgivare”. En bok som har ”copyright”. En bok som har en streckkod. Det är något kittlande i den tanken och det har nog varit den största drivkraften med att få boken publicerad. Men den tanken kom ju när texten redan var skriven. Så själva IDÉN (om det nu fanns nån idé) måste ju kommit långt tidigare...

Det är ju inte så att jag sagt till mig själv: ”Okej. Nu jäklar ska jag skriva en bok som ska ha en streckkod”,  för att sedan stånga mig blodig för att fylla det där tomma mellan pärmarna (alltså själva berättelsen) bara för att det ska bli en bok... Nä, först en berättelse, SEN en bok. Iallafall för mig. Man skriver väl inte en bok, bara för att skriva en bok?! Eller?


Men nu finns den. Boken alltså. Med streckkod och allt. Jag citerar en kompis som var på min bokrelease förra veckan (japp, jag har haft en bokrelease. Jag var tvungen att googla vad sjutton man gör på en bokrelease innan jag till slut beslutade att ha en, men ändå, jag har haft en). Min kompis sa:
”Det är typ som att det är en bok på riktigt”

Det är ungefär precis så det känns. Det som får det att kännas ”på riktigt” är att den går att köpa som en riktig bok. Det som känns overkligt, konstigt och märkligt är att det är JAG som skrivit den. Jag. Jag som inte har en susning om hur man gör. Jag som tycker det är lite coolt att ha en streckkod på min bok... vilken annan författare (hihi, jag är typ som en författare...på riktigt) tycker det liksom?

Men nu har jag gjort det. 

Boken heter ”Sara och trampolinen - När man vill fast det är läskigt” och den går nog hem hos barn i åldrarna 6-12 ungefär. Eller deras föräldrar. 
Den handlar om sexåriga Sara som har en stark vilja att hoppa från treans trampolin men hennes höjdskräck sätter stopp. Det är en bok om rädslor. Om viljor. Om en sexårings tankar när hon står på treans trampolin med ett så hårt grepp om räcket att knogarna vitnar. Om föräldrarna som står bredvid. Om en okänd kvinna som Sara möter uppe på trampolinen.

Bilderna till boken har Lalani Ekberg Hedin illustrerat. Bilderna förhöjer berättelsen avsevärt.

De senaste recensionerna jag fått är från en mamma som läst boken tillsammans med sin 6-åriga son:
”Boken gick före Bamse idag. STORT”

...och en från en annan mamma som läst den tillsammans med sina två söner, 9 och 13 år, där nioåringen efter bokens slut hojtat till sin pappa (som tydligen var i ett annat rum);
”Pappa!!! Duuu, boken du har köpt.... Den var FAKTISKT bra”.

”Faktiskt” ... Love it!

Om du vill veta mer och kanske till och med beställa den, kan du göra det här:

https://www.ludovic.se/ (här kan du välja ett alternativ där du har möjlighet att få en personlig hälsning i boken om du vill)


Den finns bland annat också här, men brutalt överprisad:

Det var bara det!






onsdag 27 februari 2019

Varför är vi inte lika normala som alla andra människor?

Jag åker tåg med mina döttrar.
De börjar bli trötta och flamsar. Möjligen flamsar de i överkant. Litegrann bara. Men ändå. I överkant.
Sen ställer min äldsta dotter frågan, lite så där retoriskt, även om hon tittar på mig och verkar förvänta sig ett svar;

- Varför är vi inte lika normala som alla andra människor?

Då finns det bara en sak för mig att säga. Och jag menar vartenda ord. Jag citerar helt enkelt Elsas mormor i Fredrik Backmans bok ”Mormor hälsar och säger förlåt”.

”Bara annorlunda människor förändrar världen. Ingen normal människa har någonsin förändrat ett skit.”

Barnen ler.

Vi är onormala. Vi är annorlunda.
Det är bra! 
Vi kan förändra världen! 


lördag 5 januari 2019

I en mataffär förra veckan

Nedan konversation har jag översatt till svenska för att göra det hela lite enklare.

Följande utspelade sig i kassan i en mataffär på Anna Maria Island, Florida förra veckan.

Kassörskan:
- Hej! Hur mår du? Hittade du allt du önskade?
Jag:
- Jag mår bra. Hur mår du? Ja, tack, jag hittade allt.
Kassörskan:
- Tack jag mår också bra.

Jag började lägga upp mina grejor på bandet och hon började scanna varorna. Vi pratade inte med varandra. Jag lade upp. Hon scannade. So far - en helt vanlig situation i vilken mataffär som helst.

Efter en minut stannade hon helt plötsligt upp och synade mig ordentligt. Eller det kändes som att hon synade mig ordentligt.

Kassörskan:
- Är du från Sverige?

Jag blev helt paff! Jag synade mig själv från skorna och uppåt för att se vad som avslöjade mig. 
Jag hade varken foppatofflor, en IKEA-påse, en bild på Björn Borg, ett Volvomärke, Peter Forsberg, ett lingon, en kaviartub eller något annat som kunde associeras med Sverige. Och jag tror inte heller att kassörskan på min dialekt kunde avgöra att jag var svensk.  

Helt paff.

Så efter en sekunds tystnad frågade jag:
- Vad avslöjade mig??

Då log hon och sa:
- Jag hade en kund här förut och jag frågade var de kom ifrån och de svarade Sverige...

Jag:
- Okeeeeeej (?????)

Kassörskan:
Och du gör exakt samma sak som de gjorde och jag har aldrig någonsin sett det förut så då tänkte jag att du också måste därifrån... 

Jag (tänkandes):
Okeeeeeeeeej????????

Kassörskan:
- Ni radar upp varorna så snyggt med streckkoderna vända åt samma håll. Det är unikt. Jag har jobbat här länge och det är helt amazing.

Jag (skrattandes):
- Haha vi försöker bara hjälpa till!

Kassörskan:
- Det hjälper jättemycket. Ni borde komma hit och lära hela USA att göra detsamma. Det vore helt underbart. Här verkar alla tävla i vem som kan göra störst hög på bandet.

Jag:
- Jag är glad att du uppskattar det.

Kassörskan:
- Och jag är glad för att jag fick dig att le

Sen önskade vi varandra en fortsatt underbar dag och jag tror minsann att vår lilla konversation lyfte dagen ganska avsevärt.

Tänk att något så litet kan göra så mycket. Själv trodde jag det var ”allmänt hyfs” att lägga streckkoderna åt samma håll för att underlätta. Tydligen inte. Inte i USA iallafall.

Sen gör amerikanerna mängder med små fina gester för varandra hela tiden där vi svenskar ligger miltals efter. Men streckkoder - där ligger vi minsann i framkant. 

Så det så!






lördag 15 september 2018

Fem å halv fjärs

Okej, så jag har varit i Danmark igen. Jag har varit där förut. Den gången ville jag bara försvinna från jordens yta. Se inlägg här om du vill läsa om det: 


Denna omgång var jag där med min svenska kollega. Vi kom in på siffror med våra danska kollegor.

Jag sa stolt att jag minsann kan säga ”fem å halv fjärs”.
Givetvis har jag ingen aning vilken siffra detta är, men min danska kollega sa att det tydligen betyder sjuttiofem.

Ah! Okej. Logiskt. 

Femman är ju enkel att identifiera. Men sen...hmm... Är det så logiskt egentligen??

Sen började min svenska kollega ställa väldigt rimliga frågor:
- Okej. Är ”fjärs” åttio då eller?
- Naj
- 40?
- Naj
- Men vad är en ”fjärs” då?
- Det finns inget som heter fjärs, försökte min danska kollega vänligt.
- Men varför heter det HALV fjärs då om det inte finns nån HEL fjärs. Eller bara en vanlig ”fjärs”? Vad är en FJÄRS??
- Alltså, jag vet inte. Det var faktiskt inte jag som kom på det danska räknesystemet.

Stackars min danska kollega som fick stå tillsvars för ett räknesystem hon själv inte kommit på.

På tal om tal påminner detta mig väldigt mycket om något jag såg i mitt flöde häromdagen gällande måttenheter.

Det jag såg var följande:

To remember how many feet there are in a mile you gotta use ”5 tomatoes”.

Five-to-mate-oes sounds like five two eight 0 and there are 5280 feet in a mile.

To remember how many meters there are in a kilometre, you just remember ”1000” because the system of measurement in the rest of the world wasn’t invented by a drunk mathematician rolling dice.

Säga vad man vill - men nu är det sjukt lätt att komma ihåg hur många fötter det går på en mile.

Den dansk som kom på att det bara skulle finnas en HALV ”fjärs” och inte finnas en hel ”fjärs” måste haft väldigt roligt när den kom på det....

Eller så kanske det var en svensk (säkert skåning isåfall) som kom på ”halv fjärs” och skippade den hela fjärsen bara för att skoja till det lite med våra grannar i väst.

Vad vet jag?!

Men nu vet ni - femoghalvfjerds (som enligt Google verkar vara den korrekta stavningen) är alltså sjuttiofem!

Jeg ønsker dig en god weekend!



måndag 30 juli 2018

Beroende kommer i alla former

Dopaminet rusar. Man vill bara ha MER!

Man testar lite först. Känslan är underbar. Det dröjer ett tag innan nästa gång, eftersom det ändå på något konstigt sätt tar emot att göra det. Men när man gjort det igen - EXAKT samma känsla. Ett jäkla rus!

Tiden mellan gångerna blir nu kortare. Man gör det oftare och oftare. Den underbara känslan består. Varje gång. 

Ruset. 
Glädjen. 
Lättnaden.

Beroendet börjar växa sig starkare och starkare och till slut blir det en vana. En vana som är svår att bryta. 

Jag tror jag är på väg in i ett skarpt beroende just nu. Jag tror jag gjorde det två gånger på hela 2017. Nu, på bara två veckor, har jag gjort det tre gånger. 

Samma känsla varje gång.
Ruset.
Glädjen.
Lättnaden.
Tomheten... i förråden och garderoberna alltså....

Jag tror banne mig att det är det enklaste receptet för en bra dag helt enkelt.

Så hitta nåt skit i dina gömmor. Släng in det i bilen och kör ner till återvinningen och släng det.

Jag lovar - känslan är snudd på oslagbar.

Trevlig sommar!