Hej! Var går egentligen gränsen?

Hej!
Jo, jag sa hej!

HEJ sa jag!

Svårt ord det där!

När ska man säga det? När ska man inte säga det? Vem ska man säga det till? Vem ska man inte säga det till?

Jag är uppfostrad med att säga hej till de flesta. Jag är uppvuxen i en relativt liten by i Skåne (Töjjringe) och där hälsar (nästan) alla på varandra. Alla känner alla liksom. Det gäller nog de flesta byar och små orter i Sverige. Tror jag.

Nu bor jag i Stockholm. Hälsar man på någon "random" i tunnelbanan så gör man det med risk för sitt eget liv.

- Är han helt dum i huvudet?
- Oj, stackaren. Någon borde låsa in honom
- Eehhh va?

Man ser hur folk sträcker sig efter sina försvarssprayer, ser sig om efter någon som man kan ta hjälp av eller så reser man på sig och går ut ur vagnen.

För ett litet hej.

Storstaden är spännande. Det viktiga i en storstad som Stockholm är att fokusera på sig själv. Undvika all typ av ögonkontakt och undvika alla som man känner ytligt som man inte pallar prata med.

...och stå till höger i rulltrappan så klart. I vänsterfilen går vi minsann.

Att säga hej.....

Jag bodde i lägenhet i Solna förut. Där hälsade jag på samtliga som rörde sig i vår trappuppgång. Min regel var att "det spelar ingen roll ifall de bor i trappuppgången eller är gäster till någon granne." Jag hälsade.

I Solna centrum, som låg 500 meter bort hälsade jag inte på nån. Och eftersom jag är usel på att komma ihåg ansikten fanns det säkert även grannar på Centrum som jag inte hälsade på. Trots att vi bodde i samma trappuppgång. Anledningen var enkel - mitt "ansikstminne" suger. Sorry.

Sedan började jag analysera lite. Hälsade jag på dem som kom ut ur grannporten?
Ja.

Hälsade jag på dem två portar bort? 
Ja.

Hälsade jag på de som steg ur en bil på en allmän parkering, där vår bil stod, 300 meter längre bort?
Ja.

Men var sjutton gick gränsen?

Finns det någon gyllene regel på när man slutar hälsa? 5 portar bort kanske? Parkering 600 meter bort under förutsättning att din egen bil står där? Är det någon som vet?

Ett annat exempel:

Om jag går på en tom gata i Stockholm city och möter en person då hälsar jag inte. Personen jag möter hälsar absolut inte.

Om jag däremot är ute och går i en skog i Stockholmsområdet och möter en person (kanske samma som jag mötte i city) DÅ hälsar vi BÅDA glatt på varandra...."Hej hej" säger vi då....

Är det stövlarna? Svampkorgen? Mjukisbrallorna? Avsaknaden av asfalt?

I don't know. 

Sverige är fantastiskt, eller hur?! Framförallt Stockholm :-)

//Ludde
(Som har stannat upp en lååååååång stund och brutal-analyserat ordet "hej".)

Fan! Jag blev påkommen!

I helgen blev jag påkommen. Tagen på bar gärning. Precis i ögonblicket jag insåg att jag blivit påkommen, skämdes jag.

Den jag blev påkommen av försökte släta över det, men det var ändå väldigt tydligt; han hade både sett och hört. 

Jag såg att han såg att jag skämdes.

Usch- otroligt pinsamt!

Den där känslan att bli påkommen - har du känt den någon gång?

Jag gjorde "det jag gjorde" och var i min egen värld. Jag hade inte en tanke på att bli påkommen (så klart).

Sen står han plötsligt där. Grannen!

Tankarna i mitt huvud efter detta trauma for runt, runt, runt.

Kommer han ta upp detta med sin familj vid köksbordet?

Får jag någon slags stämpel på mig?

Kommer han tänka på det varje gång han ser mig?

Kommer han undvika mig för all framtid?

Ska jag undvika honom?

Hur blir det om han ställer sig bakom mig i kön till bussen? Ska jag bara låtsas att jag inte ser honom då? Se jättetupptagen ut med Metro eller telefonen liksom...

Kommer han berätta för grannarna?

Ska jag ringa och förklara mig?

Ska jag ringa grannarna när jag ändå är igång?

Ska jag säga att finns andra som också gör det?

Ska jag berätta det för min fru?

Ska jag berätta det för mina barn?

Som sagt - många tankar...

Men ändå, likt ett beroende, kunde jag inte låta bli att fortsätta göra det när han hade gått.

Men nu gjorde jag det extremt diskret. Jag såg mig om både en och två gånger.

Jag var rädd. Jag kände mig nästan som en skurk. Det kändes plötsligt väldigt fult och taktlöst av mig.

Jag ville INTE bli påkommen igen. Framförallt inte av SAMMA person.

Men men....som sagt, jag fortsatte ändå.

Först tyst och blygsamt. Jag såg mig, med jämna mellanrum, omkring för att säkerställa att ingen såg eller hörde. 

Efter cirka 15 minuter hade jag dock glömt alltihop och körde på som jag gjorde innan jag blev påkommen.

Vad jag gjorde?

Med skyddskåpor för öronen och full volym i lurarna, sjöng jag med, liiiiiiiiiiiiiiite för högt och med liiiiiiiiiiiiiite för mycket inlevelse, till låtarna när jag klippte gräset.....

Jag som trodde att gräsklipparmotorn överröstade mig....I. WAS. WRONG.

Herregud - pinsamt...

;-)

Ludde

Min förebild - mannen!

Står i position hunden framför barnen, lite stelt men helt ok. Det drar i ryggen, spänner och lättar på samma gång. Några minuter tidigare stod båda barnen och trampade på min rygg.

– Du tar det vita och jag tar det svarta sa Ella. Jag fattade inte först, men sedan förstod jag att de syftade på min vita t-shirt och svarta kjol. Signe fick svart och jag önskade att det blev tvärtom, jag hade behövt 21 kilo knådandes små fötter på rumpan men istället trampar Signe på och halkar varje steg. Men bless them for trying.

Min kropp vill hängas upp på en hängare, stretchas ut och slappna av.

Jag har blivit 40 år. Och den största insikten av att ha blivit medelålders är att folk frågar hur det känns. – Hur känns det, 40 liksom? säger dom och lägger huvudet på sned. Andra säger – Nej då, visst var det väl 27?  lite hurtigt. Och det, om något, får mig att inse att jag blivit äldre. 

Som att 40 inte är ok att säga, inte ok att vara…..

Det är långt kvar förhoppningsvis. Jag hörde min nya kollega berätta om sin svärmor som är 84 år. Hon sålde sitt hur för ett par år sedan, men trivdes aldrig i nya lägenheten så hon har precis köpt nytt hus. Så det finns hopp : = ). 

Har tagit flera selfies och förundrats över rynkor och nya linjer, att blicken inte längre utstrålar naivitet utan är djupare och allvarligare. Ansvaret tänker jag. Ansvar för två nya liv.

Efter fem år av högt tempo som betjänt, servitris, butler, städerska, kock, trädgårdsmästare, arbetstagare, fru och mamma så är det inte konstigt att blicken säger något annat.

Tittar på Alex och andra pappor och män runtom mig. Jag hör dem aldrig prata om en kropp som förfaller, trötta ögon eller att livet känns annorlunda fullt med måsten och saker som måste fixas. Dom utbrister aldrig att "man ska ta till vara på dagen", "leva i nuet" eller att de vill gå en kurs i mindfullness och gå på massage. 

Dom behöver inte det, eftersom de ofta tar livet och vardagen enklare än oss kvinnor. Vad skönt det måste vara....

Jag ska kopiera Alex nöjdhet och lugn, jag ska komma ihåg att inte prata kropp och utseende, att inte diskutera hemmasysslor och alla måsten.

Vill inte att mina tjejer ska växa upp och kopiera oss 70-talist kvinnors press på att vara ”duktiga flickor”

Nu är det fredag och jag ska tvätta bort sminket, hoppas i bekväma kläder, köpa färdig pizza och bjuda hem vänner, kanske ta en bärs eller två!

Ha det gott!

Idag är ingen vanlig dag....

Idag är stannauppenstunds födelsedag, och det ska ju naturligtvis firas! 

Men... - Vad ger man till någon som har allt? En sak, upplevelse, presentkort? Vet inte, jag skriver ett kort att vi ska hitta på något i framtiden, typ gå på middag eller nåt. Ni vet ett sånt kort som aldrig blir av. Jag har gjort det många gånger själv. I sista minuten dikterat ihop något fyndigt på ett papper och slagit in något i folie i brist på papper. - Grattis till dig! Vi ska hitta på något ihop i framtiden....

NOT!

OK, bloggen vi säger så här. Vi har genom dina annonser lyckats skrapa ihop ca 400 kr (mycket tack vare Luddes flitiga handlande av parfymer till frugan) och dom pengarna skulle vi nu kunna skänka till välgörenhet. Med 50 miljoner flyktingar i världen bör det inte vara svårt att välja.

Så bloggen du får välja! Eller kanske snarare ni som läser, för det kanske egentligen är ni som är bloggen? Så, skriv en kommentar och välj.

En helt annan sak:

Känner att när jag skriver så saknar jag emojis ( eller vad det heter) jag kan liksom inte skriva utan dom längre, det blir så stumt och kort. (gubbe som gråter)

I övrigt har det hänt mycket i mitt liv.

Exempel 1: Mycket lek med barnen

Kommentar: Mitt mål är att jag och Alex ska ta över i rollekern mer.  Ta över och gärna stjäla showen. Låta dom stå där bakom bordet med sin platsbunke med "pasta" av plommon, jord, bär, blommor, svartpeppar och gräs och leka restauran bäst dom vill, bara leken blir liiiite roligare, annars blir jag tokig!

Exempel 2:  Lögner

Kommentar: Jag ljuger fortfarande mycket, ungefär varje dag tror jag. Mitt senaste var att brödrosten har slut på batterier när jag var för lat för att rosta mer bröd till barnen.

Exempel 3: Ständig diet

Idag bestämde jag mig för att kliva på 5:2 tåget, gjorde en fräsch sallad med Parma till mig och makaroner och falukorv till barnen. Jag ställde fram maten och dom började äta. Det fanns ungefär en portion kvar i kastrullen. Jag tittade ner och smakade på en makaron. Tittade på salladen och smakade en gurka. En makaron verses en gurka. ( emojigubbe som ser lite fundersam ut)

5 minuter senare var kastrullen tom och salladen inplastad på diskbänken. Alex blev glad i vart fall. Han brukar bli avis på mina sallader. Mitt uttryck "your on your own" innebär att han får fixa middag själv. Väl till bords brukar min tallrik lysa av alla vackra färger mot han bruna bönor och fläsk. Han blir så avis. Så, idag blev en lyckans dag för pöjken.

Att jag har nytt jobb har nog ingen lyckats undvika. Jag har bara ett ord för det   LYCKA!

www.siggestagard.se kom och hälsa på vettja!

Så tack för mig och

gubbe som dansar, ett glas vin, en leende gubbe, tre röda hjärtan

Kram Jennie

P.s har inte ljugit en enda gång i det här inlägget.....i think