Tipp tapp, tipp tapp. Nu är tiden knapp..

Adrenalinet rusar! Svetten rinner!

Vårt hus är väldigt litet. Det finns inte mycket yta för att gömma sig. Ofta är hela vår familj samlad i vardagsrummet/köket. Det är mest mysigt hela tiden, även om vi ibland har olika "agendor". Nån gör läxor, nån tittar på TV, nån spelar Wordfeud och nån annan gör nåt annat.... Eller så gör vi något tillsammans. Barnens rum används ytterst sällan.

Igår var det dags att slå in lite julklappar till barnen. Enligt tradition brukar vi göra detta när barnen gått och lagt sig. Sedan många många år har vi bestämt att det bara är barnen som får julklappar.

Av "tekniska skäl" gick denna inslagningstradition i stöpet. Alla klappar är gömda i vårt sovrum och av "tekniska skäl" kunde vår yngsta inte somna i sitt rum vilket gjorde att hon kom in till vårt sovrum vilket i sin tur gjorde att hon hade tagit samtliga klappar som gisslan. Det känns som att hon haussat upp julen lite väl mycket när hon har svårt att somna TVÅ nätter innan julafton...

Men men. Julklapparna som gisslan. What to do?

Vi gjorde det enda rätta. Vi gick och lade oss vi med...

Okej - 23e december. Tänk om samma sak händer ikväll igen? Då är vi KÖRDA! Vi MÅSTE lösa det dagtid... I vårt lilla hus där alla är överallt hela tiden. Där det inte finns möjlighet att gömma sig....

Här gäller det att vara kreativ. Här gäller det att vara slug.

Svaret på vårt problem: PLAYMOBIL!!

Ja, alltså... Vi lurar barnen att playmobilet som legat i en garderob i typ fem år faktiskt ÄR kul. Eller vi lurar inte... Vi snarare får dem att tycka det är roligt...

Draget gick hem! Vi lyckades (eller min FRU lyckades) även att övertyga dem att vara kvar i lillasysters rum så det inte skulle bli stökigt i resten av huset...

Okej! Hur länge tycker de att Playmobil är kul då? Hur länge lyckas de vara sams? 

5 minuter? 10 minuter? 15 minuter?

Kommer de behöva hjälp med att sätta ihop grejor? Kommer de att fatta att de blivit blåsta och att de egentligen tycker Playmobil är tråkigt?

Nu är varje minut guld värd!

Snabbt som f-n ut med papper, tejp, sax och klappar (vi struntade fullständigt i snören) och börja slå in klappar i raketfart (eller paketfart så här i julrimstider). 

Varje litet ljud som kom från lillasysters rum lyssnade vi på för att säkerställa att de inte skulle "komma på oss". 

...

Fy sjutton vilken press! 

Det HÄR kallar jag julstress :-) 

Adrenalinet rusade! Svetten rann!

Men vi hann!

Nu är alla klappar klara,

och det tog en halvtimme bara.

Jag ber att få önska dig en God Jul.

Hoppas att du får det kul!

Snipp snapp snut,

Så var detta juliga inlägget slut!

Ludde

...utan kudde

1000 sagor, Alfons Åbergs pappa och Linus på linjen

Detta blir ett ganska kort inlägg för jag måste verkligen tvätta!

Jag tror aldrig jag läst så mycket böcker som jag gjort sedan vi fick barn. Nu, när äldsta dottern är 10 år, skulle man nästan kunna säga att jag är riktigt kulturell numera... Eller inte...

Det har blivit några 1000 sagor genom åren känns det som. 

Att få stanna upp en stund och bara leva sig in i sagans värld tillsammans med sina barn är smått fantastiskt.

För några år sedan ledsnade jag dock lite och kom på att "Linus på linjen" finns på Youtube, och körde det ISTÄLLET för saga några kvällar.... Jäklar vad vi garvade. Men sen skvallrade någon av barnen till min fru (det kan ha varit jag som sa det också, men det låter bättre att skylla på barnen) att vi tittade på Linus och då fick jag onda ögat och återgick till sagor som tydligen är "mer pedagogiskt" är Linus på linjen.... Tveksamt...

Det som har etsat sig fast mest genom åren från alla sagor är att jag är äldre än Alfons Åbergs pappa. Den bet när jag läste det. Även om han är rätt skön så känns det liksom konstigt... Jaja.

Jag gillar att gå "all in" när jag läser sagorna. Det måste vara på riktigt liksom. Så när det, klart och tydligt, står att karaktären är en skåning eller göteborgare så drar jag på med den bredaste dialekt jag kan.

Min absoluta favoritkaraktär är "Rälige riddar Rosenstruts från Ramlösa" i boken "Agaton Öman och alfabetet", skriven och tecknad av Sven Nordqvist. Jäklar vad jag drar på då. Barnen älskar det.

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om...

Igår efter sagan, när lampan var släckt och jag hade pussat på min sexåring och vi var "klara" för att sluta ögonen, säger hon någonting som jag tror att hon är först i världen med att säga som sexåring (rätta mig om jag har fel)

- Pappa?

- Jaaaa??

- Du måste verkligen tvätta en vit tvätt imorgon för jag kunde knappt lägga mina byxor på tvätthögen innan. Den var så stor så att byxorna ramlade ner på golvet....

KAFFE!

Jag jobbade hemma igår.

Ganska skönt faktiskt. Eller, till en början var det ganska skönt.

Jag skulle sätta på kaffet och då visade det sig att kaffebryggaren lämnat moder jord. För evigt. Den lämnade inget brev efter sig. Det fanns inga tecken på yttre åverkan. Brödrosten, som står bredvid hävdar att hen inte sett någonting misstänksamt. (Brödrosten använde sin "rätt att tiga"...)

Allt tyder på att Philip(s) gått en naturlig död tillmötes. 

Efter åtta trogna år kastar den in filtret och det enda jag kan göra är att gå tillbaka till de glada minnen vi haft tillsammans. Alla födelsedagar. Alla fikor. Alla morgnar. Alla helger. Alla övriga högtidsdagar. 

Alltid har den funnits där känns det som.

Nu får jag blicka framåt. Hitta en ersättare. 

Det blir nog inte så svårt visserligen. Trots allt - det är ju bara en kaffebryggare. Men kaffe är viktigt!

Jag får helt enkelt hålla tillgodo med mitt frystorkade snabbkaffe, som har ett utgångsdatum på 2010-12-15, tills jag tar mig tid att köpa en ny Philip(s).

Jag kan räkna till "båt"!

Min sexåring:
- Pappa, vill du höra att jag kan räkna till "tidning"?
- Självklart. Kör!
- Ettning, tvåning, trening, fyrning, femning, sexning, sjuning, åttning, nining, ti(d)ning!
- Snyggt :-)

I detta läge njuter min sexåring verkligen. Hon är nöjd. Hon har fått bekräftelse. Hon KLARADE det!

Min tioåring tittar på mig när jag ler åt lillasyster. Sen tittar hon på sin lillasyster och vrider huvudet åt sidan, tittar på mig igen, och åter på lillasyster. Hon ser smått överlägsen ut...

Med en ovanligt dryg ton säger min tioåring.
- Vill du höra att jag kan räkna till "båt"?
- Oj! Ja. Absolut!
- Ett
Två
Tre
Fyra
Fem
Sex
Sju
Åtta
BÅT!

I triumf tittar hon på sin lillasyster, höjer sin ena arm och svingar den nedåt precis som hon ska trycka jättehårt på en osynlig knapp precis framför lillasysters huvud och säger:

- Bah bäääääeeem! (Engelskt uttal...eller möjligen danskt..)

Avdelning: Jag fullkomligt älskar mina barn!

Ett vykort - a part of the past

Jag erkänner! Jag spelar fortfarande Wordfeud. Jag tycker det är kul också.

I allt jag spelar, inklusive Wordfeud, gillar jag att vinna. Ibland lite för mycket. Då kan det hända att jag gör saker. Saker som inte andra gör...

Egentligen är det här inte så viktigt, men mot en person som jag spelar Wordfeud, har jag tidigare vunnit SAMTLIGA matcher. Det gick så långt att han slutade spela med mig. Jag var helt enkelt för bra (eller så var det han som var riktigt usel).

Sen träffade jag honom på bussen något halvår efter wordfeud-förnedrandet (mina vinster alltså) och av någon anledning började vi igen. Först gick allt bra (för mig) men sen vann han tre matcher i rad.

Och kaxig blev han också. 

Efter sina vinster (som han säkert fick hjälp av sin fru med) kom kommentarer som:
"Åh, vilken häääääärlig dag det är idag"
eller
"Nämen hoppsan, nu vann jag IGEN"
eller
"Snart är det kanske dags att jag låter DIG vinna"

(Det är mycket möjligt att han snappat upp dessa kommentarer från när JAG vann....men det är inte helt säkert...)
...

Hans vinnande och de kaxiga kommentarerna resulterade i att jag skickade ett vykort till honom. Med falsk avsändare. På norska (Wordfeud är tydligen norskt, och jag ville att mitt vykort skulle vara så genuint falskt som möjligt), där jag (eller där WORDFEUD) bad honom sätta in mer pengar på sitt "mut-konto" för att de (Wordfeud alltså) skulle kunna låta honom fortsätta vinna...

Men egentligen är inte detta viktigt.

Det viktiga är att jag råkade berätta om mitt hyss (med att skicka ett vykort med falsk avsändare) för min 10-åriga dotter, varpå hon började ställa frågor om vykortet:

- Skickade du det till hans hemadress?
- Ja
- Vilken avsändare hade du?
- Ja, alltså jag skrev under med Hilde, Line, Åse och Tone på Wordfeuds mutavdelning...
- Ja, men alltså, vilken avsändaradress använde du?
- Vaddå avsändaradress? Jag skrev ju bara HANS adress på vykortet.
- Men du måste väl ha en avsändaradress?
- Ööööhhhh nej???? (VA?)
- Ja, annars går det väl inte att skicka?
- Men det är ju ett vykort... Ett papper med ett frimärke. Jag kan skriva vilken avsändare jag vill. Det är INTE E-POST....
- Aaaaaa.... COOLT!!!
- JAG VET!

End of discussion!

Och gällande att jag skickade ett vykort så var det för att jag fick panik. Jag gillar inte att förlora. Jag kände mig tvungen att skrämma honom lite...

Ludde

PS. Han gick på att vykortet VAR från Wordfeud!... I alla fall i fem sekunder. Det var det fan värt! Han förlorade också matchen därpå så lite rädd blev han nog. Som sagt; totally worth it! DS.

Uppdrag - Köp en overall!

Okej. Så vi dumpade barnen hos deras mormor och morfar. Vi orkade inte ta med dem till Nacka Forum för detta uppdrag. Det blir bara jobbigt...

- Kan jag jag få en smoothie?

- Kan jag få glass?

- Kan vi äta nuggets?

- Kan jag få en glass efter nuggetsarna?

- Kan jag få en smoothie till?

- Jag har ont magen.

- Jag vill heeeeeeem

Allt detta följs av någon form av desperat tjat om hur jobbig hela Nacka-Forum-situationen är.

Noteras bör att allt sker på ca 10 minuter. Man hinner liksom inte med så mycket mer...(jag har inga problem med det men min fru blir sur när vi alltid kommer hem tomhänta från en "shoppingtur")

Så vi dumpade dem hos mormor och morfar istället.

Uppdraget - köpa en overall till vår 6-åring.

Vi hade fått vissa rekommendationer på hur den skulle se ut.

Rosa eller lila skulle den vara, med fluff på luvan.

Okej, så min fru och jag står nu inne på Stadium och kollar lite. Helt plötsligt springer en av vår sexårings kompisar förbi. Hennes bästis faktiskt. 

Vi tittar upp och ser snart hennes föräldrar och börjar snacka lite (med föräldrarna alltså).

- Har ni köpt en overall till Gertrud än?

- Ja, vi köpte en på KappAhl. Kaxs. Den känns bra.

- Grymt. Då kanske vi kan köpa en likadan. Det blir ju skitbra! De vill ju alltid ha likadana grejor. Perfekt!.... Fast.... Är det FLUFF på luvan?

I detta läge ser vi hur mammans ögon spärras upp och blir ENORMA. Hon börjar andas hysteriskt och ser sig om efter Gertrud. Jag tycker jag ser en-fem svettdroppar i hennes panna. 

Hon lutar sig framåt mot oss och "visk-fräser":

- D.O.N'T M.E.N.T.I.O.N T.H.E F-W.O.R.D....

Avdelning: Det var tydligen fler som ville ha fluff på luvan.

...och nej, kompisen heter inte Gertrud.

Ludde

Utan FLUFF. Funkar om bästisen har samma...

Vi ville ju bara hjälpa till

Min yngsta dotter har börjat förskoleklass. Nollan alltså. Det där frivilliga året innan första klass.

Jag vet inte riktigt vilka ämnen de har men vad jag vet är att klassen sakta men säkert håller på att plöja igenom alfabetet. För varje bokstav ska de komma på så många ord på den bokstaven som möjligt och dessa skrivs upp på tavlan. Allt är tillåtet. Namn på städer, personer, tecknade figurer etc är också tillåtet.

Nu har de nått bokstaven "E".
Några av orden de själva kommit på i klassen är:
Ekorre
Ekollon
Ek
(Min skarpa gissning är att någon i klassen har en ek och är väldigt medveten om detta)
Eko
Ella
Elsa
Edvin


Vår dotter vill bidra med fler ord till tavlan och bad mig och min fru komma med ord på E som hon kunde säga.

Hur svårt kan det vara liksom? Ord på E... Vi drog igång...

Ensam
Ensligt
Eld
Eldgaffel
Eldklot
(Jag och min fru kan ganska många ord med eld...)
Elak

Vi kom väl på max tre ord till. Alla negativt laddade ord.... Så vi slutade... Eller rättare sagt - vi kom inte på fler. Pressen blev helt enkelt för hård. Pressen att komma på VAD SOM HELST som börjar på bokstaven E. Vad som helst....

Eder

Eddul

Jag har enbart förlorat saker!

Träning....

Träning...

Min enda träning de senaste åtta åren har varit min gubbandy en gång i veckan. Visst, det "räknas" som träning, men när man klipper en Carlsberg Hof och en näve (en rågad näve) Estrella grillchips direkt efter för att jag tycker att "jag är värd det" så faller hela konceptet.... 

Fast å andra sidan är mitt "koncept" att ha kul. Och som JAG ser det HAR jag kul BÅDE när jag lirar innebandy OCH när jag tar min öl med tilltugg efter.

Jag har inte vågat skriva det innan (trodde aldrig det skulle hålla) men jag har börjat träna. På riktigt. Alltså utöver gubbandyn. Jag har kört i två månader nu. Jag är fortfarande motiverad också. Löpning ca två i veckan med efterföljande styrkeövningar (som INTE inkluderar öl eller chips). 

Det räcker tydligen med en granne som "sparringpartner" så inbillar jag mig själv att allt är på liv och död och att han faktiskt dödar mig om jag inte springer med honom. Alltså, han är världens snällaste granne men tankesättet att han ska bli fullständigt tokig, om jag missar en löprunda, funkar för mig.

Men det där med att man FÅR så mycket genom träning (som "alla" säger) har visat sig inte stämma alls. 

Hittills har jag (nästan) bara förlorat saker.

900 spänn på ett par löpskor är förlorade. Några kilon är förlorade. Suget efter sötsaker är förlorat. Mitt flåsande, när jag gått upp för trappor, är borta. Min dåliga kondis är inte riktigt förlorad än men på god väg. Ett spontant glas vin är som bortblåst (don´t drink and run). Min vattenkonsumtion har ökat vilket i sin tur leder till högre vattenräkningar och slitage på kranen som på sikt FAKTISKT kan resultera i ett helt nytt kök. Och när köket väl är renoverat, måste jag väl fortsätta med resten av huset.... Fattar ni hur mycket det kostar....?

Bara för att man börjat träna lite liksom....

SÅ - Alla ni som också tränar - ni ger och ger och ger men vad får ni tillbaka?

INGET 

(förutom möjligen fullständig tillfredställelse efter ett avslutat träningspass, mer energi, mer glädje, mer ork till annat och kanske nån grej till. Annars - INGET)

Keep smiling. Keep running. Keep reading.

Ludde

Dagens inlägg handlar om sex!

Känsliga läsare varnas. Det är inte siffran sex jag kommer att skriva om. Dessutom svär jag lite mot slutet...

För det första:

Vissa samtal tycker jag att man ska förbereda väldigt väl. Jag vill kunna ha alla fakta på bordet så att jag med enkelhet och trygghet kan svara på följdfrågor, motfrågor, djupare analyser etc. Vissa samtal är så viktiga och behöver så pass mycket förberedelse att jag ibland intar inställningen "jag gör det sen". Vissa samtal går inte att ha om personen inte är redo för informationen (who am I to judge?). Jag tycker att timing för samtalet kan vara minst lika viktigt som faktan kring ämnet. 

Jag vill ibland helt enkelt kunna förbereda mig.

För det andra:

Jag, och flera med mig, nynnar och sjunger på låtar, reklamjinglar, dagisvisor med mera. Ibland utan att tänka.

"Jaha, här sitter du och visslar på Idas sommarvisa. Har du varit på skolavslutning eller?" Kan en kollega plötsligt säga i förbifarten.... 

Jag kommer på mig själv, ser mig omkring blir tyst i några minuter, sen efter ett tag kommer jag på mig själv igen, visslandes eller småsjungandes på nåt annat. Nån reklamjingel eller nåt annat.

En reklamjingel som satt sig i mitt huvud ett flertal gånger den gångna sommaren är den som tillhör Flygresor.se. 

Här kommer ett tappert försök att i text förmedla hur den låter....

Flyyyyyg-re-soor, flygresOrPUNKTse Å Å Å....

De kör den i radio OCH TV. Jag kommer liksom inte undan. Trallvänlig är den också. En gång gick jag till och med in på sidan för att se vad det var. De har, enligt mig, lyckats. Trallvänligt. Glatt. Enkelt. På TV går de till och med "all in" med kattungar och allt... Och vem gillar inte kattungar liksom?! Klart man vill boka en flygresa när det är KATTUNGAR... Eller??? (Inte jag, jag gillar hundvalpar bättre).

Sen var det då den där andra trallvänliga reklamjingeln som gick på högvarv i sommar på radio...

Barnen började sjunga med. Min sexåring kunde texten utantill. Varje gång den kom, försökte jag på ett smidigt sätt byta kanal. Detta följdes dock att högljudda protester eftersom båda döttrarna sjöng med...

Sedan började barnen analysera VAD de faktiskt sjöng.

- Men pappa... Är det Ipads de menar? Eller nån dator? Eller nåt till köket? Nåt verktyg? Bilar? Sportgrejor? .... HALLÅÅÅÅÅ! Vad menar de? VAD är det för något?

....

Där sitter jag alltså. I bilen. Helt försvarslös. Två mot en. Ingen fru som jag smidigt (lika smidigt som jag bytte kanal) kan lämna över till. 

Jag trycks upp mot väggen och förväntas leverera SVAR!

Jag är helt oförberedd.

Fan ta er villinteskrivanamnet.se - "leksaker" för vuxna. Fan ta er! Det är ERT fel att jag inte kunde förbereda mig på detta samtal. 

Ludde

Bloggen två år idag!

Alltså oj! Bloggen fyller 2 år idag! Helt otroligt. Och ingen. Alltså INGEN, har grattat. Ingen.

Här kommer en sammanfattning av de senaste två åren:

Tidigare var vi två. Nu är vi en. Okej JAG är en.

Inläggen blir färre och färre.

Jag glömmer helt enkelt av att stanna upp en stund.

Bilder på Instagram tar över mer och mer. (@stannauppenstund)

Läsarantalet blir färre och färre.

Tack ni som ändå fortsätter läsa. 

Jag lovar, snart stannar jag upp igen och skriver något inlägg. Imorgon ska jag till Göteborg. Känns som jag kommer att samla på mig en hel del material därifrån.

Nu är det dags att fira. Det får bli ett "visk-hurra" (barnen sover) och ett glas vatten (jag har börjat tänka på vad jag stoppar i mig...ibland)

Truly yours

Ludde

Det sitter en kråka på en stolpe

Det sitter en kråka på en stolpe. Solen lyser.

Jag myser.

Jag är på väg någonstans.

Jag känner mig i balans.

Sommaren har varit fin,

även om jag några dagar önskat att jag haft en kamin.

Jag har redan hunnit med några arbetspass.

Nu är det slut på glass i stora lass.

Tillbaka till gamla rutiner.

Men vad gör det, när solen skiner?

Jag känner mig fylld av energi,

nästan som ett fulladdat batteri.

Idag blir en bra dag,

för det bestämmer JAG!

Det sitter en kråka på en stolpe. Solen lyser.

Jag myser.

Intvingad i ett hörn en solig sommardag

När man måste göra något fast man inte vill....

När kläderna är slut exempelvis. Ja, då har man (enligt mig) tre val. Antingen köper man nya kläder eller så börjar man gå naken när de rena kläderna är slut eller så måste man tvätta de smutsiga kläderna. 

Tvätta, hänga upp, vika och hålla på. Enligt mig - ett måste (jag har inte råd att köpa nya kläder hela tiden). Detta "måste" (tvättandet alltså) behöver planeras in så att kläderna inte helt plötsligt tar slut. 

Ett annat sånt där "måste" kan exempelvis vara ett tandläkarbesök. Man har bokat in en tid och helt plötsligt kommer det där sms:et som påminner en om att man måste infinna sig på den tiden som man glömt att man bokat....

Måsten måsten måsten.... Egentligen har man ju alltid ett val, men ofta händer det att man inte ser det valet. Valet att gå naken för att kläderna är "slut" känns ganska avlägset. I alla fall för mig. 

Att ringa upp tandläkaren och hitta på någon lögn bara för att man känner obehag inför besöket känns inte heller rätt....

Sen var det det där med den svenska sommaren...

Hittills har den sugit ganska fett i Stockholmsområdet (notera gärna mitt ungdomliga språk...). I alla fall vädermässigt. Jag menar - vi är i slutet av juli och termometern orkar sig knappt över 19 grader. När vi väl når över 21 grader, öppnar sig himlen och världens ösregn kommer och vips så är vi nere på 13-14 grader direkt.

Igår var en sån dag där solen faktiskt sken hela dagen. Meteorologerna hade rätt om denna dag. De sa sol och det blev sol. Prognosen för resten av veckan är inte lika stabil (säger Meteorologerna i alla fall...)

Så - upp tidigt på morgonen, packa strandgrejorna. Vi MÅSTE dra till stranden. Vår familj ÄLSKAR ju stranden. På riktigt. Vi kommer INTE få någon mer chans på väldigt länge. Vi måste....

Frukosten äts upp i en hast.

Sen händer något. Tempot dras ner. Vi tittar på strandpåsen, vi tittar på varandra...

Nä - vi orkar inte. Vi väljer att gå nakna utan kläder. Vi väljer att ringa upp tandläkaren och säga att vi har råkat planera in något annat. Vi struntar i den svenska sommaren idag. Vi tar ett återbesök nästa år.

Ingen. INGEN ska minsann tala om för oss vad vi ska göra - inte ens något så ovanligt som en strålande sommardag sommaren 2015 i Stockholms skärgård.

Så låt oss springa nakna (inte bokstavligen - hur sjutton skulle det se ut?!). Förbi tandläkaren. Förbi stranden. Låt oss finna ett insynsskyddat ställe och bara vara. Njuta av stunden. Carpe Diem, fånga dagen, YOLO, "du lever bara en gång" och sånt...

Stanna upp en stund liksom.

I hopp om en sommardag till - en dag då jag faktiskt är sugen på att åka till stranden - yours truly - Ludde

Oceans thirteen

Istället för Bolibompa, "Sommarlov", Gumball, Svampbob eller andra vuxenfientliga program, satte min fru just i Oceans thirteen i spelaren.

Barnen frågar:

- Vad är detta för film?

Min fru svarar (utan att tänka)

- En vuxenfilm (sen tänker hon en halv sekund).... Eller... En film för vuxna...

Filmen börjar rulla (eller snurra som fan. Det är ju en BluRay) och frågorna börjar komma direkt...

- Vem är det?

- Är han tjuv?

- Är han en av de snälla tjuvarna?

- Varför fick han en hjärtinfarkt?

- Vem är han?

- Klär de ut sig mycket?

I det här läget proppar jag i mig kopiösa mängder Estrella grillchips. 

Min fru däremot - hon översätter allt. Alltså allt. ALLT! Inte en chans att hon ens hinner dricka eller äta något. Hon pratar non-stop för att våra barn ska hänga med i filmen.

Jag beundrar min fru!!

Sen kommer en sån där fråga igen...

- Men var får de alla pengar ifrån (för att de "goda" tjuvarna ska kunna finansiera stöten. Reds anm.)?

Då tittar jag upp från min chipsskål och svarar;

- Pengarna har de fått från en annan stöt (Oceans eleven och Oceans twelve. Reds anm).

- En stöt? Är det en sån som polisen i "Gumball" har? [för dig som inte har en aning om vad Gumball är så är det en sjuk tecknad serie där det finns en polis som har en elpistol som han ger folk (badguys) stötar med]

- Ööhh. Nej.... Alltså en stöt är ett rån..

- mmmm rån.... Gott...

Avdelning: I give up!

.... men min kära fru fortsätter översätta hela filmen och svarar så gott hon kan på de fantastiska frågorna...

Oj! Nu måste jag fylla på med chips!

Funderar på att ge barnen lite rån eller nåt... Det är ju ändå fredag :-)

Trevlig helg!

//Ludde

Med en karta från 1982

Några av er har hört den förut, men nu tar jag det stora steget och berättar den för allmänheten.

Detta är en sann historia som skedde sommaren 2003, den där sommaren då jag och min fru bestämde oss för att ta en semester i naturen...

Kom ihåg nu. Det fanns inga smartphones på den tiden. Eller....vi hade inga i alla fall. Vi hade inte ens med oss en kompass (jag har dock för mig att den var uppfunnen då). Det vi hade däremot, var en karta, utskriven från en laserskrivare i svartvitt. Kartan var daterad 1982.

Vad vi skulle göra? Jo, vi skulle paddla kanot, i stillsamma vatten utanför Skinskatteberg i tre dagar. Nätterna skulle spenderas i tält vid strandkanter med utblick över stilla solnedgångar och ett helt spegelblankt vatten....

Det blev inte så....

Vi hämtade vår kanot i Fagersta och blev dumpade vid vattnet vid nån landsväg.

Vår färd började.

Till en början var allt frid och fröjd. Sen började det småregna. Vi var lite oense om vad kartan egentligen visade. Efter lite diskussion "vann" jag och vi färdades i lätt motvind i duggregnet mot vårt delmål.

Vi skulle bara över en sjö för att sedan ta en liten passage över till en annan sjö. Där, på andra sidan, var det sedan bara en kort bit kvar till där vi tänkt slå läger.

När vi kom fram till änden av sjön, märkte vi att det inte fanns någon passage. Eller, den fanns, men den är helt igenväxt. Det är tydligen mycket som händer i naturen under 21 års tid (igen - kartan var från -82).

Vi drog upp kanoten och jag följde den igenväxta bäcken för att se om den ledde till sjön på andra sidan som kartan visade. Promenaden tog ca 6 minuter genom skogen. På andra sidan fanns en grusväg. Något vatten såg jag inte...men tänkte att det säkert var där någonstans.

Jag sprang tillbaka på ca 3 minuter och berättade för min fru att det fanns en grusväg på andra sidan skogen och föreslog att vi skulle ta oss igenom skogen med kanoten...

Myggen började komma. Jag tror aldrig att jag haft huvan på regnjackan så tight tilldragen som denna dag. JAG HATAR MYGG!

Okej - beslut taget. Vi skulle alltså ta oss igenom skogen, med kanot, till andra sidan, för att sedan leta efter vatten... En enkel promenad på 6-10 minuter...

Vi började med att dra kanoten i den igenväxta bäcken. Det fungerade ungefär en meter, till vi rev oss på alldeles för många grenar och stockar och för att kanoten "gick på grund".

Vi provade sedan att lägga kanoten på vår lustiga "dragvagn" som vi fått med för att transportera kanoten på land. Det fungerade ungefär 30 cm. Det var liiiiite för mycket stubbar, stenar, gropar, träd etc som var i vägen.

Till slut bestämde vi oss för att  helt sonika DRA kanoten genom skogen över stockar, stenar, blåbärsris och mossa. Jag drog i ett snöre längst fram och min fru "styrde" där bak genom att lyfta, vända och vrida kanoten.

Vi gick ca fem meter i taget, pustade ut och tittade på de närmsta fem metrarna för att få "den bästa banan" genom skogen.

Myggen blev fler. Vi var nu ordentligt svettiga. Mindre utbrott avlöste varandra.

MEN VI GAV ALDRIG UPP

TVÅ timmar. Ja, två TIMMAR senare var vi framme vid diket som skiljde skogen från grusvägen. Två timmar! En sträcka som tog 6 minuter utan kanot, tog alltså TVÅ TIMMAR med kanot.

Låt mig beskriva känslan när man står där i diket som skiljer skogen från grusvägen och ska göra "sista draget" upp för att komma upp på grusvägen.

Känslan som vi kände var helt oslagbar. Jag har aldrig varit så glad för att se en grusväg i hela mitt liv. Vi var euforiska. Vi dansade nästan. Vi log. Vi skrattade.

Sista draget - wooooopppppp - och så var vi uppe på grusvägen.

DÅ. Precis DÅ kommer det en bil....

Vi står alltså med vår kanot och blockerar hela grusvägen, och självklart kommer det en bil.

Bilen saktar in och stannar framför vår kanot (vi orkade inte flytta den. Vi var helt slut).

(i det här läget kände vi oss som  han med kanoten i filmen SOS)

Gubben vevar ner rutan och synar våra illröda huvuden och tittar lite på kanoten och säger:

- Ni är inte härifrån va?
- Nä, vi är från Stockholm... Vet ni var närmsta vatten finns?


Efter att gubben lurat oss en gång och fått skäll av sin tant, dirigerade tanten oss till närmsta vatten som var 500 meter bort....på en len och rak grusväg där man kunde använda den lustiga vagnen.

Färden fortsatte....mest på vatten, och den där "semestern" 2003 är nog den som etsat sig fast mest i våra minnen. På ett positivt sätt.

Vi kämpade, tillsammans, mot ett mål (ett korkat mål, men ändå). Vi nådde målet tack vare att vi hjälpte varandra och peppade varandra på vägen (men mest för att vi insåg att det var helt hål i huvudet att vända tillbaka när vi kommit halvvägs genom skogen). När vi "came out clean on the other side" [Citat: Nyckeln till frihet] var det det bästa som hänt oss. Någonsin.

Trevlig sommar!

Ludde

Frågor från barn

Ni som har barn eller känner nån som har barn eller har sett nått barn eller hört talas om barn, ni vet nog att de (barnen alltså) ibland ställer de mest märkliga frågorna som, innan Googles framfart, var omöjliga att svara rätt på.

Ibland blir frågorna riktigt djupa och välformulerade och varje gång förundras jag över att mina döttrar ens kan komma på denna typ av frågor. Google är helt värdelöst för att söka svar på dessa djupa frågorna. Wikipedia likaså. Frågorna är på en helt annan nivå.

Nä, när det kommer till dessa djupa frågor om vår existens (min existens i detta fallet) krävs tankeverksamhet. Mycket tanke. Min dotter förväntar sig att jag svarar på ett sätt som verkar rimligt för henne. Det ska helst vara grundat på fakta eller utifrån mina grundläggande värderingar så att jag med pedagogik kan förklara varför jag svarar på ett visst sätt.

Imorse, mitt i frukosten, kom en sån där fråga. Som en blixt från klar himmel. Jag kunde omöjligen förbereda mig. Min dotter förväntade sig ett snabbt svar. 

Jag blev stum. Jag fick panik. Mina ögon gick runt runt. Huvudvärken började komma. Jag försökte med:

- Äääuumm... Jag måste gå på toa.

Men det bet inte. Hon ville ha ett svar NU!

Hur sjutton ska man svara på frågan:

- Okej pappa, vilket väljer du? Chips eller choklad?

Min dröm blev verklighet!

Larmet på telefonen går igång. Klockan är prick 07.00.

Jag är i verkligheten.

Jag tittar upp. Jag är hemma. Det är söndag. 

Jag stänger av larmet och somnar om.

Tidigare samma natt, i min dröm, var jag i Sandviken (tydligen). Jag gjorde upptäckten (i drömmen alltså) att jag inte bokat min resa hem och började analysera vilken tid som skulle bli bra att stiga upp för att hinna till jobbet dagen efter....Jobbet i Stockholm.

Valet blev 07.00 (tydligen).

Senare, på söndag förmiddag, i verkligheten, öppnade jag min webbläsare på telefonen. Sökningen på "buss Sandviken-Gävle" låg kvar....

Jag har alltså, mitt i natten, googlat busstider på Sandviken, ställt mitt larm och sedan återgått till "vanlig sömn".

What's up with that liksom?

Jag har haft en dröm som förlängts morgonen därpå genom att jag, i telefonen kunnat "spåra" vad jag gjort i drömmen. I detta fall googlat och ställt ett larm. Gjorde jag något annat, förutom att sova, denna natt? Helt ärligt - ingen aning....

Nästa gång ska jag försöka styra någon av de där drömmarna där jag flyger (som Clark Kent när han har manteln på sig), vinner 1 miljard, eller befinner mig på en paradisstrand, så att DEN drömmen fortsätter dagen efter istället. Om jag fokuserar tillräckligt hårt funkar det säkert.

Wish me luck!

Ludde