lördag 24 december 2016

I midvintertid

I midvintertidens mörker, ett stilla sken sprider sig.
I det varma skenet sitter ett barn och väntar.
Väntan känns lång men spännande.

Det.... det.... deeeettt....

Äh - GOD JUL och tack för att du läser!


tisdag 6 december 2016

När någon skakar om en!

Detta blir inget vanligt inlägg. Eller, jag tror inte det i allafall. Än så länge har jag ju bara skrivit två rader och faktum är att jag bara har en idé om vad jag ska skriva och låter fingrarna bara gå av sig själva....

När någon skakar om en.



Bilden kanske symboliserar mitt liv. Den kanske symboliserar DITT liv. Eller så är det bara en bild man låter gå förbi som vilken bild som helst.

När jag ser på bilden ler jag. Jag minns exakt känslan jag hade. Jag kan titta på den länge och bara le. Den är så brutalt ärlig. Bilden är SÅ vältajmad att hälften vore nog. Bilden är tagen 1998 av min fru. "Man, 22 år" som sitter bakom mig är nu "Man, 40 år" (Shit! Han är faktiskt snart "Man 41"). 

Det som händer är att vi busar lite och sätter oss på en sån där leksaksmotorcykel utanför en affär. Du vet - en sån man kan stoppa i ett mynt så börjar den röra på sig. Ett micro-tivoli alltså.

Det som jag är väldigt omedveten om är att "Man, 22" just smusslat upp ett mynt och smyger i det i maskinen, så att den drar igång.

Jag lovar - accelerationen (om den inte hade suttit fast i en betongklump) hade lätt varit 0-100 km/h på 5 sekunder. Det blev ett REJÄLT ryck. Ni ser ju själva hur "Man, 22" tvingas hålla mig om midjan av ren chock ;-)

I samma ögonblick som detta sker knäpper min nuvarande fru kortet. Snap!

Sen då? Vad har detta med någonting att göra? Jag vet faktiskt inte.

Men jag har flera människor (och hundar) som har skakat om mitt liv. Som har betytt någonting. Som har gjort skillnad. Som har fått mig att stanna upp en stund för att få mig att inse att jag har fel. Eller att jag har rätt. Eller att jag är på väg åt fel håll. Eller rätt håll. Eller de som gett mig en trygghet. Eller sparkat mig jävligt hårt i baken för att jag ska fatta. Eller som har stoppat ett mynt i en motorcykelmaskin bara för att se vad som händer...

Jäklar vad jag uppskattar dessa människor (och hundar).

Ja, alltså hundarna är de som under hela min uppväxt gett mig trygghet. En av dem,Teo, lärde mig till och med att gå. Det var alltid hundarna som var hemma när jag var sjuk. Ja, det blir väldigt trångt i en 90-säng med en sjuk grabb och tre (!!!) Bassett Hounds i samma säng, en hel dag. Men tryggheten att ha dem där var helande i sig. 

Därför var det en stor sorg när mina hundar, som funnits med mig i hela mitt liv, försvann en efter en. Den första, han som lärde mig gå, fick en magomvridning, första gången jag var själv hemma en kväll utan föräldrar och bror. Sen dog han. Jag tog på mig skulden. Det var ju bara jag där.

Den andra, dog också av en magomvridning. Den gången åkte min bror och pappa med honom till sjukhuset och om jag minns rätt var det inte hans första magomvridning. Veterinären tog beslutet att söva honom. För alltid. Tillbaka kom bror och pappa med en hund som fick sin sista vila vid sitt favoritträd någonstans i skogen.

De sista två gick bort när jag bodde utomlands. Då var jag bara maktlös för att jag inte var där. Jag var upptagen med att bygga ett nytt liv (men det visste jag inte då).

Det är ganska omskakande när den som lärt en gå, dör när man är själv hemma och man är 12 år.

De var dom bröder för mig. Många har svårt att förstå det.

Sen har vi något annat som skakar om. Nuet!

Min fru till exempel. Jäklar vad hon ruskar ibland. På ett positivt sätt (skulle vara osmidigt att skriva nåt annat här, eftersom jag tror att hon följer bloggen). Små pikar som får mig att skratta - varje dag. Det är helt underbart. VARJE DAG garvar vi. Tillsammans (eller åt varandras sms på varsitt  håll). Jag är så in i bombens tacksam för att hon förstår mig. Jag kan vara så hård i mina skämt. Så sarkastisk. Så ironisk. Men hon fattar. Jag behöver inga smileys. Jag behöver inte förklara mig. Hon fattar. Jag älskar henne så mycket för det (och lite annat också...).

Mina barn. "Skaka om" är bara förnamnet. De har lärt mig så otroligt mycket. Om mig själv och om andra. Att få vara med på denna resa är helt amazing. 

Jag tog ett beslut när jag fick vår första dotter. Ett beslut som jag aldrig kommer att vika från. Jag prioriterar min familj. Det känns så tryggt att kunna göra det. Det är min familj som betyder allra mest för mig. Jag träffar dem i stort sett varje dag och varje dag händer nåt nytt. Varje dag skrattar vi åt något som vi inte skrattat åt tidigare. Varje dag blir vi en starkare familj.

Jag vet att om jag väljer att omprioritera nu kommer jag att ångra mig djupt sen. Om jag skulle prioritera jobbet före exempelvis.

Jobb - ja, absolut - det är det näst viktigaste i mitt liv (tror jag... innebandyn eller snowboarden kanske ligger där också). Just nu drivs jag av en passion av att få utveckla andra människor genom mitt engagemang och min energi. Jag gillar verkligen mitt jobb. Att som föreläsare, utbildare, facilitator få se när en deltagares "pollett ramlar ner". När någon får lära sig något nytt om sig själv. När någon lär sig något om någon annan kollega. När någon sitter med helt uppspärrade ögon fyra timmar i rad - oj oj oj vilken kick alltså! Love it! 

Men jobb är inte konstant.

Det viktigaste för mig är att energin jag får på jobbet blir ÄNNU större hemma.

Min yngsta dotter, 7 år, frågade mig för någon dag sedan vad jag jobbar med. Jag hann inte svara. Storasyster tog ordet:

- Han leker bara, sa hon med ett leende.

Att jag förmedlar att mitt jobb är roligt och utvecklande för mig, till mina barn, är viktigt för mig. 

Storasyster sa det med glimten i ögat. Hon har nämligen ganska bra koll på vad jag gör. Hon har till och med fått göra en egen kartläggning på hennes drivkrafter och beteenden och fått en övergripande genomgång av mig hur detta kan uppfattas av andra kompisar samt hur hon kan anpassa sitt beteende i en given situation. Sen att vi gjorde det på ett roligt sätt så att hon uppfattade det som lek - fine by me.

Bara att båda visar ett intresse för vad jag gör om dagarna skakar om. Det betyder något för mig. Det kanske är för att jag gör det samma för dem. Det krävs nog lite ömsesidighet.

Jag vet att någon gång kanske det tar slut. Tonåren närmar sig. Jag är inställd på att att de kommer att skaka om mig ganska mycket då. Jag resonerar som så att ju tryggare de kan känna sig nu, desto tryggare kan de vara senare i livet. Men jag är också beredd på att det kanske inte är så. Och då får jag ta lärdom av det också.

Just nu är jag väldigt medveten varje gång jag lämnar mina barn på skolan. Jag säger alltid "hej då" till dem som om det vore sista gången jag ser dem. Jag skiter i om jag missar min buss. Mina barn är viktigare. Om inte jag säger hej då och kramar dem och springer till bussen och blir överkörd eller nåt, får jag gå och våndas för det resten av mitt efterliv och de kommer att få ett dåligt sista intryck av mig. Det är inte värt det. Mitt hej då till mina barn, varje dag, är värt mer. Därför väljer jag att prioritera det.

Jag ser med spänning fram emot att bli omskakad av min familj, vänner, kollegor och hittills okända människor fortsättningsvis. Det är väl det livet handlar om? (Tjoho, jag har löst livets gåta ;-)...

Jag säger bara - fler uppsmusslade mynt i motorcykelleksaker åt folket!

Ludde - som bara lät fingrarna knappa på och idén jag hade från början blev det inget alls av - förutom bilden.





torsdag 1 december 2016

Jag är förbannad!

Det här inlägget blir ett sånt där inlägg som kanske eventuellt kommer att innehålla ett och annat svärord. Bara så att du vet.

Burken....

Det hela började med "Burken". 
Det var min yngsta dotter som började. Inte jag. Min dotter. Min äldsta dotter var inte sen med att hålla med sin lillasyster och dumförklara mig. 

Och morgonen som hade börjat så bra - och så kläcker hon ur sig det. Bara så där. 

"Burken".

Vissa grejor kan jag, som skåning, acceptera i Stockholm. Ganska många grejor faktiskt.
Det kan exempelvis vara att:

- Man givetvis står till höger och går till vänster i rulltrappan (jag har till och med börjat tycka att folk är helt dumma i huvudet som inte fattar detta)
- Jag måste säga KEX och inte CHEX om folk ska fatta att jag vill ha ett CHEXCHOKLAD .
- Balle inte betyder samma sak i Skåne och Stockholm (en tjej kan få väldigt ont i ballen i Skåne... just saying)
- "Lipa" och "grina" är inte motsatser i Stockholm. De är SYNONYMER, eller i värsta fall betyder lipa att räcka ut tungan...
- Det heter inte "spink"
- Jag får ingen dricka om jag beställer en "coca", utan jag måste säga "Cola".
- En timme transport i bil eller buss/tåg/tunnelbana i Stockholm motsvarar ungefär 10 minuter transport i Skåne när det kommer till att tycka vad man anser är "långt". Du kommer ju för fan halvvägs till Tyskland på en timme i Skåne.

Typ sådana saker går helt klart att acceptera. Men nån jävla gräns får man ju ändå dra någonstans kan jag tycka.

Burken.

Min yngsta dotter, på sju år, berättar för mig hur Burken går till. En räknar vid ett träd (eller nåt annat), de andra gömmer sig. Sen kan man springa fram och klappa till trädet och säga "Burken för mig ETT TVÅ TRE" så är man fri. Om man blir hittad är det "letaren" som springer fram till trädet, klappar till och säger "Burken för Pelle ETT TVÅ TRE". (Om det nu är nån som heter "Pelle" som blir hittad)

I det här läget protesterar jag kraftigt. 

- Vaddå "Burken"? Det heter ju inte Burken. Var sjutton har ni er BURK????

Det är då storasyster kommer in och försvarar sin lillasyster och förklarar för mig:
- Men pappa, det är ju burkTRÄDET.

Alltså helt seriöst - BURKTRÄDET???

Jag fortsätter;
- Men bollen då?
- Men haaaaaalåååååå. Det finns ingen boll pappa.

Sen förklarar jag, ytterst pedagogiskt, att de har blandat ihop allting. Eftersom jag blir avbruten hela tiden blir pedagogiken, mot slutet, helt obefintlig. Det känns mest som jag spottar och fräser i min förklaring...

- Det ni leker heter ju DUNKGÖMME! Ni DUNKAR ju i trädet. Ni har ju inte ens en burk. 
- Men alla andra säger....
- URSÄKTA??? Alla andra??? Vad har ALLA ANDRA att göra med detta. Det är ju FEL! Fel! Fel! Fel! D.U.N.K.G.Ö.M.M.E heter det. 
Det spelar väl för tusan ingen roll vad "alla andra säger". Alla andra har FEL!

- Nä.

I det här läget vet jag att allt hopp är ute, men jag gör ändå ett tappert försök att förklara leken "BOLLEN i burken". Ni vet den där de som gömt sig kan springa fram och skjuta iväg bollen (som står på/i en burk) och letaren är då tvungen att gå och hämta bollen och lägga den på sin ursprungsplats innan han/hon kan dunka vidare. Om några redan blivit hittade blir de fria om någon lyckas ta sig fram och skjuta iväg bollen.

Om man inte har en boll DÅ HETER DET (bara) BURKEN, men då behöver man lik förbannat en burk. Och då är det BURKEN man skjuter iväg (inte lika kul för en boll kommer MYCKET LÄNGRE och det gör att det blir avsevärt mycket jobbigare för letaren)

Men så långt kom jag aldrig i min förklaring. Nånstans i spottet och fräset började de leka en annan lek, på väg ner till skolan - "Gissa djur". Jag tror att denna lek även heter "Gissa djur" i Skåne för det namnet är LOGISKT. Nån tänker på ett djur och de andra får ställa frågor och lista ut det. Ett annat logiskt namn för denna lek i Stockholm skulle kunna vara BURKEN.... precis lika ologiskt som att DUNKGÖMME heter Burken. Så why nor liksom?! Allt kan ju döpas om till "Burken" när vi väl är i farten.

När vi kom fram till skolan kommer ett stort gäng fram till min yngsta dotter:

- HEEEEEEEEJJJJJJJ!!! VILL DU VA ME PÅ BURKEN????
- JAAAAAAAA


- Alltså barn.... är det någon av er som.....eller....äh... Hej då! Ha en riktigt underbar dag!!


onsdag 23 november 2016

Min kompis pappa är LÖGN-mördare

Skolan. Hämtning.
Tre grabbar i sjuårsåldern går förbi mig. Jag hör den ena killen säga till sina två kompisar;

- Min kompis säger att hans pappa är LÖGN-mördare...

Sen hör jag inte mer av konversationen. Jag fortsätter gå och funderar på vad han menade och hur kompisen berättat.

Är pappan en LÖGN-mördare? Alltså att han säger att han mördar folk - men ljuger? Är det ett jobb? En hobby? Varför ljuger man i så fall om sånt? Känns oseriöst.

Menade han lönnmördare? I så fall skulle han ju inte veta för då är ju pappan en ganska kass lönnmördare - om folk vet om det liksom.

Hans pappa kanske är skogsavvecklare? Han hugger ner träd. Sonen kanske inte gillar det och kallar honom för LÖNN-mördare?

Jäklar vad jag är nyfiken på hur konversationen fortsatte!


måndag 14 november 2016

Lite om snökaos

I onsdags snöade det lite i Stockholm. Du kanske har läst om det, om du själv inte drabbades. 

Jag var en av alla som "drabbades" av detta. Jag trodde jag var smart när jag började min hemresa, som normalt sett tar 45 minuter, runt klockan 12.00. För att komma hem i tid. För att kunna hämta barnen i tid och så...

Jag var hemma 19.45.

Efter några timmars förvirring i stan, där jag jagat skjuts utan framgång, var jag helt plötsligt i ett gäng med tre andra medelålders män, i samma situation som jag, som skulle åt samma håll - Ingarö.

Vi stod vid Slussen. All kollektivtrafik mot Nacka/Värmdö inställd "tillsvidare". Någon av de andra i vårt gäng fick plötsligt napp på en skjuts från Gullmarsplan. Vi tog tunnelbanan dit. Hoppet fanns där.

Vår planerade skjuts meddelade efter en timmes väntan att han fastnat och kom inte fram.

Vi fick tänka om. Klockan hade då hunnit ticka till 15.30.

Vi tog då beslutet att börja röra oss mot Hammarby sjöstad, till fots. En nätt promenad på ca 15-20 minuter. 15-20 minuter närmare Ingarö. (Enligt Google Maps skulle det ta sju timmar och nio minuter att gå hela vägen till Ingarö.... men jag tror inte Google Maps räknade med snömodd, halka och allmän förvirring.)

När vi väl kom till Hammarby sjöstad tog vi en paus på Circkle K och efter att vi värmt oss lite, tog vi ett gemensamt beslut att fortsätta mot Sickla. Trafiken stod helt stilla längs hela vägen. Lastbilar och bilar köade och låg i diket om vartannat. När vi väl kommit till Sickla bestämde vi oss för att gå vidare till Nacka Forum för att kolla läget på motorvägen.

Vi gick och gick. Längre och längre. Folk ramlade, folk pratade med varandra, folk puttade bilar, lånade ut telefoner, erbjöd varandra hjälp med mera. Vi gjorde en tyst överenskommelse om att turas om att gå först så vi kunde hålla ett bra tempo. 

Efter ca 1,5 timmes tröttsam (men rolig) promenad plingade det till i min telefon.

Sms:et var från min fru (som inte tog sig hem alls utan sov över i stan). Sms:et löd:

"Glöm inte att ställa ut soporna"

I det här läget ska jag försöka beskriva hur vi, fyra män i medelåldern, kände oss.

Vi var matta. Vi var trötta. Vi visste inte om vi skulle få se våra nära och kära igen. Vi visste inte om vi någonsin igen skulle få äta (fast jag köpte tre kexchoklad på Pressbyrån på Gullmars). Vi började jämföra vår situation med den där filmen där några blir strandsatta och börjar äta upp varandra efterhand som de dör. Vi funderade på att rösta ut varandra om vi skulle få skjuts av nån okänd med färre än fyra platser i bilen. Vi gick liksom i dödens rike....

"Glöm inte att ställa ut soporna"

De andra i gänget fick sms som:
"Hur går det för er?"
"Jag älskar dig! Du klarar det!"
"Barnen har det bra. Vi tänker på dig!"
"Kämpa på"
"Kan jag göra något?"

...eller jag TROR att det var den typen av sms de fick.

"Glöm inte att ställa ut soporna"

Vår promenad blev totalt cirka tre timmar lång och tog oss via Skurubron till Björknäs, där vi blev upplockade av en ängel. Ängeln körde hem oss i sin Volvo och vi var sååååå lyckliga! Nu vet vi hur Frodo kände sig när han till slut lyckades slänga ner den där ringen i Sagan om ringen. Lättnad. Glädje. Nästan så att en tår föll faktiskt.

När jag kom hem väntade skottning av 50 cm djup, nollgradig (TUNG) snö på en 25-metersuppfart. SOPTUNNORNA skottades varsamt fram och STÄLLDES UT PÅ VÄGEN så att sopbilen kunde tömma dagen efter. Foto skickades till fru som bevis runt 21.00 på kvällen.


Jag var i stort sett död efteråt. Ingen middag heller (vid det laget hade jag glömt de kexchokladen jag tidigare köpt). 

Man skulle kunna säga att jag OFFRADE ALLT för att ställa ut soptunnorna.

Dagen efter kom min fru hem först. I samband med att hon kom hem pratade hon tydligen med en granne, samtidigt som hon ställde tillbaka sopkärlen på tomten....Det gick väldigt lätt och smidigt eftersom det var så himla fint skottat.

I helgen var första gången som vi gick ut med en påse sopor, efter att de skulle tömts av sopbilen.

Givetvis fick JAG gå ut med dem. 

Jag gick ut. Närmade mig tunnan. Öppnade locket...

ALLA SOPOR KVAR I TUNNAN!!!

WHAT THE F*CK???

När jag kom in till min käääääääära fru berättar hon om samtalet med grannen och att hon "kanske glömt kolla" ifall sopkärlen verkligen var tömda.

Så nu sitter vi här med ett otömt sopkärl. Det känns nästan som en sån där situation som man läser om i nyheterna som brukar hända i Italienska städer där maffian har kontroll på sophanteringen och de helt plötsligt inte fått sina mutor. Överfyllda kärl och allmänt kaos.

Men det var egentligen inte det jag ville skriva om som huvudpoäng. Det viktigaste med denna lilla berättelse är vad som hände under vår tretimmarspromenad. Alla vänliga människor. All hjälp. Alla uppgivna skratt. All glädje. Alla samtal med okända. All VÄRME.

Stockholmare kan - men det krävs en katastrof.

Mer snökaos åt folket!! We need it!

PS. Min fru låter hälsa att hennes sms även innehöll en eller flera smileys. Jag kan dock varken bekräfta eller dementera denna uppgift. DS.



tisdag 8 november 2016

En pappa vinkar adjö

Det finns en liten flygplats. 

När saker är småskaliga blir de, enligt mig, mer personliga. Man kommer närmre varandra liksom.
På denna flygplats är det nästan så att alla pratar med alla när man väntar på att stiga ombord på planet. Men bara nästan (nån jäkla måtta får det ändå vara....). Så liten är den.

Det kommer in en pappa med sina två döttrar. Döttrarna verkar vara runt 6-7 år. De verkar glada. Tjejerna ställer sig vid fönstret och ser propellerplanet landa utanför. Pappan börjar skruva på sig lite.

Han för sina händer mot sina tjejers axlar och drar dem närmre, som en öm kram, utan att böja sig ner. Han håller dem nära. En tjej på vardera sida om sig.

Planet stannar utanför glasdörren och in kommer en flygplatsvärd.

Pappan sätter sig på huk och kramar om sina flickor hårt. Han viskar något till dem.

Flygplatssvärden hälsar glatt på tjejerna och ber dem följa med honom in på planet. 

Dörren slås igen.

Kvar står pappan klistrad mot glasdörren och vinkar. Flickorna går med värden och vänder sig om flera gånger och vinkar tillbaka. Pappan står kvar och vinkar tills tjejerna gått på planet och inte längre syns.

Jag sitter på en bänk bakom pappan.

Vad pappan känner just nu vet jag inte. Vad tjejerna känner just nu vet jag inte. Jag vet inte hur länge de varit med pappan. Jag vet inte vart de ska. Jag vet inte vem de ska träffa när de landar. Jag vet inte när pappan och tjejerna ses igen.

Det enda jag vet är att det är märken efter pappans panna på glasdörren. 

Märken av kärlek!

Ludde



tisdag 1 november 2016

En sak som jag inte brukar göra

Jag lider av ansiktsblindhet. 

Ja, det finns något som heter så och det är skitjobbigt. Jag har googlat och den fina termen heter tydligen "Prosopagnosi".

Jag har mycket svårt att känna igen vissa människor om jag inte träffat dem på ett tag fast jag känner dem väl. 

Vissa personer. Inte alla. 

Ansiktsblindhet kan ställa till det ibland. Jag har gått bet flera gånger när jag gått fram till kändisar, helt övertygad om att de är nån nära vän/bekant/kollega eller nån annan jag känner. När det i samtalet går upp för mig att jag inte alls känner personen blir det riktigt jobbigt. Där står jag och snackar som värsta stalkern liksom. Innan jag har kommit på att jag inte känner personen är jag helt omedveten och intensivt försöker jag placera hur jag känner personen. 

Det kan vara tvärtom också. 

När jag går i kvarteret hemma hälsar jag på allt som rör sig. Mina grannar alltså. I affären fem minuter senare, 700 meter bort, känner jag inte igen personen och hälsar därmed INTE. Då uppfattas man som väldigt dryg tydligen....

Efter att ha gått på några rejäla nitar har jag lagt upp några policys för mig själv; 
1. Jag hälsar alltid på alla i kvarteret. Den policyn har jag alltid haft. Det spelar ingen roll om jag känner igen dem eller inte.
2. Jag hälsar alltid på folk som tittar på mig i AFFÄREN på Ingarö (vi har bara en). På så sätt garderar jag mig ifall det skulle vara en granne jag inte känner igen. Funkar ganska bra. Alla hälsar tillbaka och jag har, helt ärligt, ingen aning om de är från kvarteret eller inte.

Jag har även tagit för vana att INTE gå fram till folk som jag har en "känsla av att jag känner" som jag springer på utanför Ingarö. På en restaurang. På en AW. På centralen. På ett tåg. På en flygplats. På ett fik. Etc. 

Aldrig!

Däremot brukar jag peka och viska till andra i mitt sällskap (om någon är med mig) och fråga om det är en kändis. Ofta är det INTE det, men lika ofta känner inte mitt sällskap igen personen ändå. Det betyder att jag viskar om någon och pekar mot personen (diskret men ändå) som sitter några bord bort, som stoppar i sig en slafsig kanelbulle eller nåt och antagligen så KÄNNER jag personen på något vis. Men jag vågar inte gå fram då rädslan att göra bort mig är för stor.

Efter en sådan situation (när jag inte vågat gå fram) blir jag helt frustrerad för att jag aldrig kommer att få veta vem det var. Vem fan var det liksom? Såg inte personen MIG? Det kanske var en kändis i alla fall? Kollega? (Jag har 6000 kollegor, det är inte helt enkelt att hålla reda på alla).

...

Så för att göra en kort historia extremt lång och invecklad;

IGÅR hände det igen. Jag var själv. Ingen att viska till. 
En tjej satt fem stolar från mig vid gaten i Terminal 3 på Köpenhamns flygplats (Kastrup alltså) av alla ställen. Utomlands. Vi snackar internationell mark här. I min värld kan denna tjej i 30-40-årsåldern vara precis vem som helst.

Jag sneglade upp flera gånger och jag var mellan 20-60% säker på att jag kände igen henne. 

Jag fick också en underlig känsla om att hon var en snäll person. Jag tittade igen. Hon läste och hade hörlurar i. Hon tittade inte upp. Hade hon tittat upp hade jag garanterat tittat åt ett annat håll.

FÖRSTÅR NI SITUATIONEN HÄR? DETTA ÄR ASJOBBIGT! 

Det kom upp filmstjärnor i huvudet. Jag började tänka på hur mina kollegor ser ut. Nån avlägsen släkting? Nån som synts i TV eller nåt roligt klipp på nätet?

Hjärnan gick på högvarv och känslan av att hon "är snäll" låg där och vilade i bakhuvudet. 

När högtalaren ljuder att det är dags att boarda planet bestämmer jag mig. Jag ska gå fram till denna människa och fråga vem tusan hon är. Jag vill inte behöva grubbla på detta forever and ever. Jag tänker att om det är en filmstjärna eller nåt annat åt det hållet kan jag bara snabbt be om ursäkt och med illrött huvud snabbt boarda planet och bara be till gudarna att hon inte sitter i närheten på planet. 

Jag går fram....

Jag klappar henne försiktigt på axeln.

Hon tittar upp.

Jag ler snett....



söndag 23 oktober 2016

När man ska in på disco och man är sju

Min yngsta dotter har i helgen varit på sitt första disco någonsin. 

När jag frågade henne om hon dansat mycket svarade hon;
"Nä, jag köpte godis och dricka, och sen gick vi mest runt och letade efter varandra... men det var kul..."


- Men pappa?!
- Ja?
- Jag trängde mig i kön på vägen in.
- Va?! Det är faktiskt INTE okej.
- Men pappa, jag var tvungen. Den var jättelång...

...


fredag 14 oktober 2016

Min mormor gav mig ett halsband en gång

När jag konfirmerade mig för många år sedan fick jag ett halsband av guld av min mormor. Halsbandet har jag burit sedan dess. Jag tar av mig det när jag bastar, men utöver det hänger det alltid runt min hals.

Min mormor kallas för Mamie. Mamie är born and raised i Paris i Frankrike. Hon drev en blomsterhandel där sen flyttade de ut på landet och hade äppelodling.

Jag vet inte exakt när jag såg min mormor senast. Det var någon gång på 90-talet. Det är ganska länge sedan om du frågar mig.

Någon gång på slutet av 90-talet drabbades min Mamie av Alzheimers. Fruktansvärd sjukdom.

Jag minns när min mamma och pappa varit på besök en gång att hon hade sagt till min mamma: 
- Oh, jag har en dotter som är i din ålder.

Fy säger jag bara. Någon man älskat i hela sitt liv. Ens egen mamma som säger något sådant till en. Fy! Vilken käftsmäll. Alla minnen finns där någonstans men de kommer ut helt fel. 

Jag blev för länge sedan ombedd att om jag skulle ha vägarna förbi min Mamie, att INTE besöka henne. För mitt eget bästa. För att JAG skulle kunna behålla mina minnen från min Mamie som jag har. De goda stunderna. 

Det är jag tacksam för. 

Det jag minns är de gångerna hon besökte oss i Sverige. De gångerna när vi möttes upp i Frankrike. Eller den där gången när jag var 11 år och åkte till Stockholm för första gången. Mamie hade aldrig sett en Mc Donald's -restaurang och jag hade aldrig ätit på en. Det var den gången vi blev inlåsta i ett garage i Stockholm (funny story). DE stunderna. Det är DE stunderna jag minns. Härliga stunder!

När jag stannar upp en stund och verkligen tänker på hur många glada stunder vi haft blir jag glad. Samtidigt blir jag ledsen.

Jag förlorade min Mamie där någonstans i slutet på 90-talet. I 13 år har hon sedan haft den där satans sjukdomen.

Nu sitter jag här. På ett plan. På ett plan som tar mig till Frankrike. På ett plan vars slutdestination är min Mamies begravning. 

Även om jag i detta nu, när jag skriver detta, gråter floder så är jag faktiskt glad. Glad över att hon äntligen fått lämna det där privata svindyra boendet hon bott i många många år. Boendet där hon de senaste åren blivit matad med protein via dropp bara för att de ska få in mer stålar. What's up with that liksom! Enough is enough!

Nu åker jag ner och just nu hoppas jag att hon har det bra. Att hennes minnen trillat på plats igen. Att hon och Papi (morfar) hittar varandra. Att de må vara döda, lyckliga för evigt.

När jag konfirmerade mig för många år sedan fick jag ett halsband av guld av min mormor. Halsbandet har jag burit sedan dess. Jag tar av mig det när jag bastar, men utöver det hänger det alltid runt min hals.

Min Mamie finns där alltid. Jag behöver bara stanna upp och tänka på det ibland. Det är hon värd.

Mamie, je t'aime!

//Ludde


torsdag 6 oktober 2016

"De snackar till och med om det i STOCKHOLM"

- Vaddå, så du menar att det är något speciellt med den?
- Ja, precis.
- Men, har alla samma?
- Ja, det verkar så. Jag har testat ganska många själv.
- Men det är ju som en kartell ju...
- Ja, det skulle man faktiskt kunna säga.
- Får man göra så?
- Jag vet inte, men jag har frågat om jag får veta hemligheten på flera ställen men de säger inte ett knyst.
- Oj då! Den måste vara mycket speciell.
- Ja det är den, den är rödare liksom. Jag känner en tjej som jobbar på radio som har sagt att de till och med pratar om den i Stockholm
- Men oj! Men vaddå "pratar"? I de "kretsarna" eller menar du att man, ur ett allmänt perspektiv, pratar om den i Stockholm?
- Allmänt...
- Det var som tusan!
- Jag vet. Det är det som Trollhättan är mest känt för nu när SAAB har lagt ner
- Där ser man. Det är visserligen ganska otippat, men why not liksom?!

En av många konversationer med taxichaufförer i Sverige.

Avdelning: När kebabsåsen på Trollhättans kebaberior och pizzerior tog över som "det mest kända sedan SAAB lades ner..."


fredag 30 september 2016

Det finns en flicka som står på skolgården

Jag vet inte hur denna historien slutar. Jag hoppas, från djupet av mitt hjärta, att den slutar bra.

Det är vilken skoldag som helst. Pappor, mammor, mormödrar, farfäder lämnar barn på löpande band på fritids. Solen skiner. Barnen leker.

Detta är vad man möts av varje dag när man lämnar sitt sexåriga barn på skolan.

Barnen är glada över att se varandra. Några gungar. Några pratar. Några gräver. Några spelar boll.

Det står en ensam tjej vid ett träd. Det är som att det finns en osynlig ring runt flickan. Ungefär som det är bestämt att man inte får vistas närmre än fem meter från henne. Hon är inte ledsen. Hon står och verkar observera sin omgivning.

En pappa bryter den osynliga ringen och går fram till flickan. Han frågar henne hur hon mår. Hon svarar att hon mår bra. Mannen frågar ifall hon vill vara för sig själv. Hon svarar ja. Pappan går till jobbet.

Denna situation uppstår flera gånger. Och avslutas oftast med att flickan står kvar, ensam och pappan (som inte är flickans pappa) går till jobbet.

Ofta när pappan kommer med sin dotter till skolan uppmanar han henne att bjuda in flickan som ofta står själv, till lek. Dottern är bra kompis med flickan så det går ofta bra. Men lika ofta så vill flickan stå kvar.

Så går läsåret. Sommaren kommer. Sommaren går. Skolan börjar igen.

Flickan är inte kvar. Hon har bytt skola. Hon mådde inte bra när hon kom hem från skolan om dagarna. Hon hade inga kompisar. Hon hade inget mod att gå fram och fråga om hon kunde vara med. Pedagogerna såg och försökte, men inte tillräckligt. 

En kompis bjöd ibland in henne till lek. Ibland tackade hon ja...

Flickan är sju år nu. Hon har bytt skola. För att hon inte blev sedd.

Jag blir ledsen när jag inser att detta kan ske. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att ett barn, oavsett om barnet är blygt, framåt, bakåt, uppochnervänt, pratar ett annat språk eller VAD SOM HELST, ska kunna vara sex år och njuta av att faktiskt kunna vara ett barn i en svensk skola. 

Jag hoppas att flickan hittar sig själv och en trygghet på sin nya skola!

Ludde




tisdag 27 september 2016

Var låg baren, sa du?

En man i övre medelåldern, på Arlanda, frågar en medarbetare i kassan på en hamburgerkedja.

- Var ligger den den där baren (säger namnet på baren)?
- Gå rakt ditåt (pekar) och sedan är det direkt till vänster.
- Ah, ok, bredvid Pokéstop?
- Ja, precis...
- Tack

Jag står i kön bredvid för att köpa mitt kaffe. 
Jag kan erkänna två saker:

1. Jag spelar Pokémon GO ibland
2. Jag topsade inte mina öron i morse

Jag förundras över hur många som kopplar referensen "Pokéstop" utan att le, eller kommentera referensen på något sätt. Personen i kassan bara sa "Ja precis..." Precis som det skulle vara den mest naturliga referenspunkten i världen. Mannen i övre medelålder frågade precis lika naturligt. Som om alla skulle veta vad ett Pokéstop är.

Jag tar mitt kaffe och går mot samma håll som personen pekade (dock inte till baren utan till min gate).

Jag tittar på några böcker när jag går förbi.
Jag tittar upp;

Pocket Shop!

......

Funderar seriöst på att;

1. Spela lite mindre Pokémon GO
2. Topsa öronen ikväll.

Ludde


tisdag 20 september 2016

En ung kvinna i en lång kö

Det var en gång en ung kvinna som stod i en lång, lång kö till bussen. Den unga kvinnan stod inte först i kön. Hon stod heller inte sist. Hon stod någonstans i mitten.

Bussen hade inte kommit. Kön blev längre.

Med andra ord - en helt vanlig fredagseftermiddag på Slussen.

Den unga kvinnan pysslade med sitt. Hon spelade Candy Crush och var inte särskilt medveten om sin omgivning. Hon mådde bra. Det var ju ändå fredag och hon var på väg hem till sin underbare make.

PLÖTSLIGT, från ingenstans kom två unga flickor skuttande längs kön. De skulle också med bussen som ännu ej hade kommit. De hade inte förstått att kön var 50 meter lång. Den unga kvinnan i kön noterade de skuttande flickorna och log lite snett för sig själv. Det var ju ändå fredag, och de såg glada ut.

När flickorna skuttade upp jämnsides med den unga kvinnan stannade de. De tittade framåt, och de tittade bakåt. Samtidigt tittade den unga kvinnan upp. 
Då noterade hon att flickorna nu viskade någonting till varandra. Hennes kvalificerade gissning var att de viskade något i stil med:

- shit vilken lång kö... Vi smyger fram LÄNGST FRAM och låtsas som ingenting så får vi garanterat sittplats.

Den unga kvinnan hörde givetvis inte detta men som sagt, det var en kvalificerad gissning av vad de sa. Två sekunder senare gick flickorna långsamt längs kön och ställde sig lite snett framför den som stod längst fram i kön.

Den unga kvinnan hade nu släppt allt som hade med Candy Crush att göra. Hon var stenhårt fokuserad på flickorna som hon hade mycket starka aningar skulle TRÄNGA SIG I KÖN (alltså den åttonde dödssynden i Sverige). 

Den unga kvinnan kände hur känslorna började ta över. Hon såg sig omkring för att se ifall någon annan sett vad som var på väg att ske. Hon kände sitt hjärta bulta snabbare. Hon kände att det framkallades en viss aggression mot flickorna. Hon ville göra något men hon var paralyserad. Hon kunde ju inte gå fram till dem och riskera förlora sin plats i kön. Hon kunde ju inte heller gå och skälla på dem med risk att bli utskämd framför en 50 meter lång kö.

Så hon stod stilla. Stirrade på dem likt en tjur stirrar på ett rött skynke.

Så kom bussen.

Flickorna gick på FÖRST.

Kvinnan i kön hörde sig själv skratt-frusta lite nervöst "HA" ganska högt.

Fy sjutton liksom. Dödssynd nummer 8 och INGEN SA NÅT.

Kvinnan går på bussen, blänger på tjejerna och sätter sig ner (japp hon fick sittplats).

Hon samlar sina tankar och pulsen sjunker. Fredagskänslan infinner sig igen och sen skickar hon följande sms till sin underbare make:

"Jaha.. Inser att man är både gammal och svensk.. Iallafall i sinnet.. Stod så fint och väntade i långa kön till bussen då två unga tjejer springer fram till mitten av kön, när dom inser att det faktiskt är en så lång kö. Dom ställer sig och pratar sinsemellan och till sist går dom självklart längst fram och ställer sig. Lite vid sidan av står dom.. Tills bussen kommer.. Då kliver dom fram först OCH får komma på först.. Ingen säger något.. Bara släpper fram dom!! Jag både skrattande och fnös för att jag tyckte vad i %}#{\>{$????? 😠. Sen kommer jag på mig själv att jag inte har bråttom någonstans och att alla får plats 😊😜😂😂😂"

...

Sen levde de lyckliga den helgen!

Ludde

PS. Det var jag som var maken. DS


lördag 10 september 2016

Dags för en riktig utmaning!

Detta må vara en tidig 40-årskris (jag är ju trots allt bara 39), men nu är det minsann min tur att ge mig på en sån där utmaning som kvinnor och män i min ålder gör. Ni vet, de där som kräver en del av en.

Mod.

Fokus.

Målmedvetenhet.

Eventuell träning.

Envishet.

Jag har hört talas om människor som hoppat fallskärm exempelvis. Enligt mina referenser krävs det extremt mycket mod för att "ta det där steget". Sen när man väl har gjort det vill man bara ha mer.

Samma med de där som kör en klassiker. Helt sanslöst. Vissa av dessa är ju kvinnor och män som kanske inte är supertränade från början, men som genom en extrem målmedvetenhet och träning ger sig DEN på att de ska fixa det och faktiskt gör det. Dessa människor är hjältar i mina ögon. Krävs en hel del skulle jag gissa.

En annan sån där utmaning, som jag hört flera i min omgivning, i en viss ålder (typ min ålder) är att bara säga upp sig från en trygg inkomst och börja plugga till nåt som man kommit på att man VERKLIGEN vill göra. Eller söka (och få) ett jobb som ligger WAY OFF det man gjort tidigare och bara satsa liksom - för att man har en passion. De människorna är också mina hjältar. De följer sitt hjärta. Det är så coolt.

Nu är det alltså dags för mig att göra något liknande, som är fullt jämförbart med ovan exempel.

Från och med nu och EN TIMME framåt, stänger jag av internet hemma. 

Om jag lyckas så vet jag att JAG kommer att bli hjälte i mångas ögon.

Låt utmaningen börja. Bara 59-nånting minuter kvar... 

DET SKA GÅ!
Jag är målmedveten
Jag är envis
Jag har fokus

58....

Ludde

(Fallskärmshoppning - inte min typ av utmaning...)




fredag 2 september 2016

Men oj! Bloggen fyller ju tre år idag!

Bloggen tre år idag!

Oj! 

Kan man titulera sig själv som "bloggare" om man har haft en blogg i tre år och skrivit regelbundet? Trots att det knappt är nån som läser?

Jag tror faktiskt att man KAN det!

Så - nu firar jag treårsdagen med en köbetårta [chöbetårrrta] (hittade ingen tårta, så det fick bli en köbeöl [chöbeöl] istället) och lite [mycket] råbiff!

Trevlig helg på er och tack för att ni följer denna blogg!

Tack vare (eller "på grund av") dig tänker jag nog fortsätta skriva lite då och då!

Hoppas det är ok :-)

Ludde




torsdag 1 september 2016

Det ska vara BRYGGKAFFE (tydligen)!

Jag kan tycka att debatten kring sms, chattar, Pokemon GO, Instagram, Facebook-uppdateringar...

...vänta...

...måste bara blinka, svänga vänster, byta fil...

Så ja...

Var var jag någonstans?

Jo... Facebook-uppdateringar, lägga ett ord på Wordfeud, kolla mail, göra en överföring på banken betala en räkning etc etc. MEDAN MAN KÖR BIL...

Jag kan tycka att DEN debatten egentligen inte är någon debatt. Jag TROR att de flesta håller med mig om att man bör undvika dessa aktiviteter med mobilen när man samtidigt kör. Resten av Europa kan inte ha fel (jo det kan de...men i denna fråga känns det faktiskt som Europa tänker rätt). Eller? 

Det är ju för fan (ursäkta språket) livsfarligt!

MEN!

INGEN har skrivit något om att koka bryggkaffe för att sedan, när det är färdigt, hälla över i en matchande termos för avnjutning senare under färden. 

Klart att DET måste vara ok. Kaffe ju ändå kaffe, eller hur? Kaffe är ju viktigt att ha precis vid vindrutan.... Eller?



måndag 25 juli 2016

Jag tankade och handlade. Inget annat.

Jag var ute och körde förra veckan. Inte "raggarkörde" för att jag tycker att det är himla coolt och tufft och ett sätt att skaffa mig nyfikna blickar, utan jag bara körde. Jag hade varit och tankat. Och handlat. En tidig lördagsmorgon. Som pappor i 39-årsåldern gör en semesterdag när de dagen innan kollat, dubbelkollat och TRIPPELkollat fem olika vädersppar som samtliga säger att det ska bli strandväder dagen efter. Samtidigt som de (papporna som kollar apparna alltså) inser att det varken finns bensin i bilen att ta sig till stranden dagen efter och, till råga på allt, inte finns nåt kaffe hemma att ta med sig till stranden i vuxenpoängstermosen.

Jag var ute och körde. Jag hade tankat och handlat. Bensin och Kaffe.

Jag hade absolut INTE jagat Pokémons (för dig som missat detta spel och vad det, typ, handlar om, rekommenderar jag att läsa närmsta nyhetsmedia...). Jag hade INTE jagat Pokémons. Jag hade tankat och handlat.

Ungefär samtidigt, i ett hem nära vårt, föreslår en hyfsat nybliven pappa (det kan också ha varit en "vänlig" granne till någon med ett hyfsat nyfött barn) att han minsann kan ta det lilla knytet på en mysig morgonpromenad denna härliga lördag. Förslaget godtas och mannen och barnet ger sig ut i morgonluften. Tillsammans. Gulligt. Fint. Kvalitetstid. 

Promenaden går igenom vårt område och ut mot stora vägen, vid dagiset.

Där kommer jag körande efter att ha tankat och handlat (inget annat). Jag ser en man med en barnvagn. Jag tänker; "Gulligt. Fint som fan av honom att låta en eventuell partner sova ut denna lördagsmorgon". 

Jag är nu ca 25 meter från honom, när jag svänger in från stora vägen vid dagiset. 

Då ser jag telefonen. 

Jag kör förbi honom. Jag, in mot området och han i motsatt riktning, gåendes på trottoaren, målfokuserat, mot korsningen vid stora vägen.

Jag kommer på en sak. En sak som min dotter talat om för mig. 

Jag stannar bilen.

Jag observerar honom från cirka 30 meter. Han stannar i korsningen vid dagis. Jag tittar. Han släpper barnvagnen.

Han riktar telefonen. Han swipar. Han ser nöjd ut. För säkerhets skull tittar han lite extra på telefonen innan han fortsätter sin promenad.

Jag kör vidare hemåt.

Jag VISSTE DET!!

Han hittade bara på en URSÄKT för att åka och handl... Jag menar... GÅ UT MED BARNET. Han jagade POKÉMONS!

Jag däremot, var och tankade och köpte kaffe som en hederlig 39-årig pappa. Hur hade vi annars klarat att ta oss till stranden och sedan överleva utan kaffe liksom?!

Vad min dotter hade berättat? Jo att det finns ett Pokéstop i hörnet vid dagiset vid stora vägen. 

Jag VISSTE DET! Gå ut med barnvagnen - pyttsan!


Kaffe...hyfsat nyinköpt...