fredag 18 mars 2016

Jag vill inte bolla med er!

Jag jobbar med utbildningar. Jag åker runt lite varstans och gör allt i min makt för att skapa ett engagemang, få min publik känna sig inspirerad och framförallt försöker jag få dem fyllda av energi, när de sitter i lokalen tillsammans med mig så att de har en skön känsla efter.

För någon dag sedan hade jag en utbildning för ett gäng chefer. Stämningen var på topp (de hade tydligen haft en "middag" kvällen innan), men de visste inte riktigt vad de skulle förvänta sig av mina tre timmar tillsammans med dem.

De fick börja med att skriva sina namn på en bordskylt. Min uppmaning till denna, smått simpla uppgift, löd:

- "Skriv gärna jättestort". Så jag ser.

Då! Helt plötsligt börjar nån fnittra, några säger något, som jag inte uppfattar, till varandra och strax därpå skrattar alla högt och fortsätter prata i munnen på varandra så det gör det svårt att höra vad de säger.

Okeeeeeeejj??

Jaja, de är väl trötta tänkte jag. Blev kanske lite väl sent för dem på "middagen"....

Dagen fortlöpte.

Teori varvades med praktik och diskussioner. Vi hade en paus, där det bjöds på smaskiga wienerbröd och allt kändes bra. Energin var hög liksom. Jag var på väg att lyckas.

Mycket av denna utbildning handlade om att ge deltagarna grundläggande verktyg som de sedan ska tillämpa i sina egna grupper när de kommer tillbaka till sin arbetsplats. Själva utförandet av arbetet ska alltså anpassas till respektive grupp efter att ha bollat med kollegorna och närmsta chef. Jag var väldigt tydlig på denna punkt. 

- Om ni känner er osäkra, MÅSTE ni bolla med närmsta chef. Det är viktigt. Så att ni är överens.

Flera gånger sa jag detta, kopplat till de olika verktygen. Alla verksamheter är ju olika och då känner jag att det är viktigt att kunna bolla med chefen för att det ska bli så bra som möjligt. Jag tror till och med att jag vid något tillfälle sa:

- Bolla med flera chefer om nödvändigt. För att få en second opinion. Om ni gör det enskilt eller i grupp, bestämmer ni själva.


När vi närmade oss slutet av dagen och jag ytterligare en gång tryckt på mitt budskap att konceptet anpassas lokalt, säger en person helt plötsligt:

- Du! Du måste gå en lektion i danska?

Jag tittade förvånat på honom och sa:

- Men jag sa ju tydligt, när vi började idag, att jag har svårt för språket. Det märkte ni ju när ni vred er av skratt när alla skulle skriva "Jette"-stort (vilket flera gjorde....). Till och med Dorthe skrev "Jette"... Och Jette skrev ut hela: "Jette Stort", fast hon egentligen heter något annat i efternamn....

- Ja men... Mummel mummel...

- Ursäkta vad sa du?

- Bolla(e) betyder [...]*

* [Ni får faktiskt googla själva vad bolla (bolle) betyder på danska. Och då är det inte "bulle" jag menar utan det andra... slangordet...En ledtråd är att om man gör detta, bollar alltså, oskyddat, så kan faktiskt jordens folkmängd öka efter si så där nio månader. Det är inte säkert att folkmängden ökar men den KAN....]


Ridå! 

I en blixtsnabb livsrevy blev jag högst medveten om alla jag uppmanat dem att bolla med. Kollegor, vänner, chefer, varandra....

Trevlig helg!


PS. Just det ja, jag glömde skriva att det var i Danmark jag hade utbildningen denna gång. Jag är inte så bra på danska (no shit Sherlok). Jag kanske ska gå en kurs? DS





torsdag 3 mars 2016

Får man sova?


Min yngsta dotter fick förmånen att åka med fritids till Skansen för någon dag sedan! Cirkusskola tydligen.
När jag frågade henne vad hon gjort och om hon tyckt att det var roligt, svarade hon faktiskt (annars svarar hon aldrig vad hon gjort eller hur det var). Det tar jag som ett mycket gott betyg.

Sen, innan läggdags kom de där tankarna som hon ofta har, men numera sällan delar med sig.

Tanke nummer 1.
Pappa, vi fick åka båt UTAN FLYTVÄST! 

Jag, som pappa, blir riktigt nöjd med en sådan tanke från min 6-åring. Säkerheten först liksom - även om det är Djurgårdsfärjan vi pratar om här. 

Säkerhetstänket.... Hmm.... Det måste hon ha från sin mor. Jag kan knappt knäppa min cykelhjälm.

När jag hämtade på fritids nämnde fritidspedagogen (ja, det är den politiskt korrekta benämningen) att några barn somnat i bussen på vägen hem, så, vid läggdags, frågade jag min dotter ifall hon var en av dem som somnat.

Tanke nummer 2.
Ja, jag somnade. Och Livia, som satt bredvid mig, somnade också. Jag försökte väcka henne men det gick inte. Jag visste inte om man FICK sova så jag drog ner mössan över ögonen, så det inte skulle synas att jag blundade och fortsatte att le jättemycket, så att det inte skulle märkas att jag var på väg att somna. Sen somnade jag.

Min dotters händelse påminner mycket om en stjärnklar natt när jag gjorde lumpen. 

Det var "Soldatprovsvecka".

Vi hade vandrat, med full packning, typ två varv runt jordklotet (kändes det som. Gissar att min dotter kände ungefär likadant efter Skansen) en hel dag. Vi smällde upp några tält och började gräva värn (en ca 1,5 meter djup grop med plats för två pers för er som aldrig grävt värn). Skitjobbigt. Sen lite lapskojs (min dotter fick grillad korv), och sen fick jag och min soldatkollega "mördarpasset". 
Mördarpasset var att stå i kolmörker, i en 1,5 meter djup grop, med en laddad (lösa skott) AK5a från 01.00-03.00 i väntan på att en eventuell B-styrka (befäl som jävlas och låtsas vara fiende) skulle dyka upp. Typ som min dotters bussresa (där min dotter nog målade upp fritidspedagogen som B-styrka).

När vi stod i värnet visste vi dock att det INTE var ok att somna.... Så vi turades om. Att sova. Stående. Med en laddad AK5a. Med fingret på hanen (fingret på hanen var motsvarigheten till min dotters leende....så det skulle se ut som att vi var vakna).... Problemet var bara att någonstans på vägen "glömde" vi bort vems tur det var. Så båda sov. Samtidigt. Dessutom blev vi bortglömda och väcktes inte förrän 05.00 på morgonen.... 

Min första (och enda hittills) natt där jag sovit stående i en grop med ett vapen.

Så jag vet PRECIS hur min dotter kände när hon drog ner mössan. Bussen var hennes värn. Livia var hennes lumparpoolare och när de kom tillbaka till fritids så blev de väckta av befälen. Ej bortglömda dock.

Glädjande nog fick min dotter inte samma skoningslösa utskällning som jag fick, men annars känns händelserna fullt jämförbara.

Det är bara djurgårdsfärjan som skiljer...och att jag fick en liten pin efter att jag klarat soldatprovet. Det fick INTE min dotter :-)