Det finns en flicka som står på skolgården

Jag vet inte hur denna historien slutar. Jag hoppas, från djupet av mitt hjärta, att den slutar bra.

Det är vilken skoldag som helst. Pappor, mammor, mormödrar, farfäder lämnar barn på löpande band på fritids. Solen skiner. Barnen leker.

Detta är vad man möts av varje dag när man lämnar sitt sexåriga barn på skolan.

Barnen är glada över att se varandra. Några gungar. Några pratar. Några gräver. Några spelar boll.

Det står en ensam tjej vid ett träd. Det är som att det finns en osynlig ring runt flickan. Ungefär som det är bestämt att man inte får vistas närmre än fem meter från henne. Hon är inte ledsen. Hon står och verkar observera sin omgivning.

En pappa bryter den osynliga ringen och går fram till flickan. Han frågar henne hur hon mår. Hon svarar att hon mår bra. Mannen frågar ifall hon vill vara för sig själv. Hon svarar ja. Pappan går till jobbet.

Denna situation uppstår flera gånger. Och avslutas oftast med att flickan står kvar, ensam och pappan (som inte är flickans pappa) går till jobbet.

Ofta när pappan kommer med sin dotter till skolan uppmanar han henne att bjuda in flickan som ofta står själv, till lek. Dottern är bra kompis med flickan så det går ofta bra. Men lika ofta så vill flickan stå kvar.

Så går läsåret. Sommaren kommer. Sommaren går. Skolan börjar igen.

Flickan är inte kvar. Hon har bytt skola. Hon mådde inte bra när hon kom hem från skolan om dagarna. Hon hade inga kompisar. Hon hade inget mod att gå fram och fråga om hon kunde vara med. Pedagogerna såg och försökte, men inte tillräckligt. 

En kompis bjöd ibland in henne till lek. Ibland tackade hon ja...

Flickan är sju år nu. Hon har bytt skola. För att hon inte blev sedd.

Jag blir ledsen när jag inser att detta kan ske. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att ett barn, oavsett om barnet är blygt, framåt, bakåt, uppochnervänt, pratar ett annat språk eller VAD SOM HELST, ska kunna vara sex år och njuta av att faktiskt kunna vara ett barn i en svensk skola. 

Jag hoppas att flickan hittar sig själv och en trygghet på sin nya skola!

Ludde

Var låg baren, sa du?

En man i övre medelåldern, på Arlanda, frågar en medarbetare i kassan på en hamburgerkedja.

- Var ligger den den där baren (säger namnet på baren)?

- Gå rakt ditåt (pekar) och sedan är det direkt till vänster.

- Ah, ok, bredvid Pokéstop?

- Ja, precis...

- Tack

Jag står i kön bredvid för att köpa mitt kaffe. 

Jag kan erkänna två saker:

1. Jag spelar Pokémon GO ibland

2. Jag topsade inte mina öron i morse

Jag förundras över hur många som kopplar referensen "Pokéstop" utan att le, eller kommentera referensen på något sätt. Personen i kassan bara sa "Ja precis..." Precis som det skulle vara den mest naturliga referenspunkten i världen. Mannen i övre medelålder frågade precis lika naturligt. Som om alla skulle veta vad ett Pokéstop är.

Jag tar mitt kaffe och går mot samma håll som personen pekade (dock inte till baren utan till min gate).

Jag tittar på några böcker när jag går förbi.

Jag tittar upp;

Pocket Shop!

......

Funderar seriöst på att;

1. Spela lite mindre Pokémon GO

2. Topsa öronen ikväll.

Ludde

En ung kvinna i en lång kö

Det var en gång en ung kvinna som stod i en lång, lång kö till bussen. Den unga kvinnan stod inte först i kön. Hon stod heller inte sist. Hon stod någonstans i mitten.

Bussen hade inte kommit. Kön blev längre.

Med andra ord - en helt vanlig fredagseftermiddag på Slussen.

Den unga kvinnan pysslade med sitt. Hon spelade Candy Crush och var inte särskilt medveten om sin omgivning. Hon mådde bra. Det var ju ändå fredag och hon var på väg hem till sin underbare make.

PLÖTSLIGT, från ingenstans kom två unga flickor skuttande längs kön. De skulle också med bussen som ännu ej hade kommit. De hade inte förstått att kön var 50 meter lång. Den unga kvinnan i kön noterade de skuttande flickorna och log lite snett för sig själv. Det var ju ändå fredag, och de såg glada ut.

När flickorna skuttade upp jämnsides med den unga kvinnan stannade de. De tittade framåt, och de tittade bakåt. Samtidigt tittade den unga kvinnan upp. 

Då noterade hon att flickorna nu viskade någonting till varandra. Hennes kvalificerade gissning var att de viskade något i stil med:

- shit vilken lång kö... Vi smyger fram LÄNGST FRAM och låtsas som ingenting så får vi garanterat sittplats.

Den unga kvinnan hörde givetvis inte detta men som sagt, det var en kvalificerad gissning av vad de sa. Två sekunder senare gick flickorna långsamt längs kön och ställde sig lite snett framför den som stod längst fram i kön.

Den unga kvinnan hade nu släppt allt som hade med Candy Crush att göra. Hon var stenhårt fokuserad på flickorna som hon hade mycket starka aningar skulle TRÄNGA SIG I KÖN (alltså den åttonde dödssynden i Sverige). 

Den unga kvinnan kände hur känslorna började ta över. Hon såg sig omkring för att se ifall någon annan sett vad som var på väg att ske. Hon kände sitt hjärta bulta snabbare. Hon kände att det framkallades en viss aggression mot flickorna. Hon ville göra något men hon var paralyserad. Hon kunde ju inte gå fram till dem och riskera förlora sin plats i kön. Hon kunde ju inte heller gå och skälla på dem med risk att bli utskämd framför en 50 meter lång kö.

Så hon stod stilla. Stirrade på dem likt en tjur stirrar på ett rött skynke.

Så kom bussen.

Flickorna gick på FÖRST.

Kvinnan i kön hörde sig själv skratt-frusta lite nervöst "HA" ganska högt.

Fy sjutton liksom. Dödssynd nummer 8 och INGEN SA NÅT.

Kvinnan går på bussen, blänger på tjejerna och sätter sig ner (japp hon fick sittplats).

Hon samlar sina tankar och pulsen sjunker. Fredagskänslan infinner sig igen och sen skickar hon följande sms till sin underbare make:

"Jaha.. Inser att man är både gammal och svensk.. Iallafall i sinnet.. Stod så fint och väntade i långa kön till bussen då två unga tjejer springer fram till mitten av kön, när dom inser att det faktiskt är en så lång kö. Dom ställer sig och pratar sinsemellan och till sist går dom självklart längst fram och ställer sig. Lite vid sidan av står dom.. Tills bussen kommer.. Då kliver dom fram först OCH får komma på först.. Ingen säger något.. Bara släpper fram dom!! Jag både skrattande och fnös för att jag tyckte vad i %}#{\>{$????? 😠. Sen kommer jag på mig själv att jag inte har bråttom någonstans och att alla får plats 😊😜😂😂😂"

...

Sen levde de lyckliga den helgen!

Ludde

PS. Det var jag som var maken. DS

Dags för en riktig utmaning!

Detta må vara en tidig 40-årskris (jag är ju trots allt bara 39), men nu är det minsann min tur att ge mig på en sån där utmaning som kvinnor och män i min ålder gör. Ni vet, de där som kräver en del av en.

Mod.

Fokus.

Målmedvetenhet.

Eventuell träning.

Envishet.

Jag har hört talas om människor som hoppat fallskärm exempelvis. Enligt mina referenser krävs det extremt mycket mod för att "ta det där steget". Sen när man väl har gjort det vill man bara ha mer.

Samma med de där som kör en klassiker. Helt sanslöst. Vissa av dessa är ju kvinnor och män som kanske inte är supertränade från början, men som genom en extrem målmedvetenhet och träning ger sig DEN på att de ska fixa det och faktiskt gör det. Dessa människor är hjältar i mina ögon. Krävs en hel del skulle jag gissa.

En annan sån där utmaning, som jag hört flera i min omgivning, i en viss ålder (typ min ålder) är att bara säga upp sig från en trygg inkomst och börja plugga till nåt som man kommit på att man VERKLIGEN vill göra. Eller söka (och få) ett jobb som ligger WAY OFF det man gjort tidigare och bara satsa liksom - för att man har en passion. De människorna är också mina hjältar. De följer sitt hjärta. Det är så coolt.

Nu är det alltså dags för mig att göra något liknande, som är fullt jämförbart med ovan exempel.

Från och med nu och EN TIMME framåt, stänger jag av internet hemma. 

Om jag lyckas så vet jag att JAG kommer att bli hjälte i mångas ögon.

Låt utmaningen börja. Bara 59-nånting minuter kvar... 

DET SKA GÅ!

Jag är målmedveten

Jag är envis

Jag har fokus

58....

Ludde

(Fallskärmshoppning - inte min typ av utmaning...)

Men oj! Bloggen fyller ju tre år idag!

Bloggen tre år idag!

Oj! 

Kan man titulera sig själv som "bloggare" om man har haft en blogg i tre år och skrivit regelbundet? Trots att det knappt är nån som läser?

Jag tror faktiskt att man KAN det!

Så - nu firar jag treårsdagen med en köbetårta [chöbetårrrta] (hittade ingen tårta, så det fick bli en köbeöl [chöbeöl] istället) och lite [mycket] råbiff!

Trevlig helg på er och tack för att ni följer denna blogg!

Tack vare (eller "på grund av") dig tänker jag nog fortsätta skriva lite då och då!

Hoppas det är ok :-)

Ludde

Det ska vara BRYGGKAFFE (tydligen)!

Jag kan tycka att debatten kring sms, chattar, Pokemon GO, Instagram, Facebook-uppdateringar...

...vänta...

...måste bara blinka, svänga vänster, byta fil...

Så ja...

Var var jag någonstans?

Jo... Facebook-uppdateringar, lägga ett ord på Wordfeud, kolla mail, göra en överföring på banken betala en räkning etc etc. MEDAN MAN KÖR BIL...

Jag kan tycka att DEN debatten egentligen inte är någon debatt. Jag TROR att de flesta håller med mig om att man bör undvika dessa aktiviteter med mobilen när man samtidigt kör. Resten av Europa kan inte ha fel (jo det kan de...men i denna fråga känns det faktiskt som Europa tänker rätt). Eller? 

Det är ju för fan (ursäkta språket) livsfarligt!

MEN!

INGEN har skrivit något om att koka bryggkaffe för att sedan, när det är färdigt, hälla över i en matchande termos för avnjutning senare under färden. 

Klart att DET måste vara ok. Kaffe ju ändå kaffe, eller hur? Kaffe är ju viktigt att ha precis vid vindrutan.... Eller?