tisdag 8 november 2016

En pappa vinkar adjö

Det finns en liten flygplats. 

När saker är småskaliga blir de, enligt mig, mer personliga. Man kommer närmre varandra liksom.
På denna flygplats är det nästan så att alla pratar med alla när man väntar på att stiga ombord på planet. Men bara nästan (nån jäkla måtta får det ändå vara....). Så liten är den.

Det kommer in en pappa med sina två döttrar. Döttrarna verkar vara runt 6-7 år. De verkar glada. Tjejerna ställer sig vid fönstret och ser propellerplanet landa utanför. Pappan börjar skruva på sig lite.

Han för sina händer mot sina tjejers axlar och drar dem närmre, som en öm kram, utan att böja sig ner. Han håller dem nära. En tjej på vardera sida om sig.

Planet stannar utanför glasdörren och in kommer en flygplatsvärd.

Pappan sätter sig på huk och kramar om sina flickor hårt. Han viskar något till dem.

Flygplatssvärden hälsar glatt på tjejerna och ber dem följa med honom in på planet. 

Dörren slås igen.

Kvar står pappan klistrad mot glasdörren och vinkar. Flickorna går med värden och vänder sig om flera gånger och vinkar tillbaka. Pappan står kvar och vinkar tills tjejerna gått på planet och inte längre syns.

Jag sitter på en bänk bakom pappan.

Vad pappan känner just nu vet jag inte. Vad tjejerna känner just nu vet jag inte. Jag vet inte hur länge de varit med pappan. Jag vet inte vart de ska. Jag vet inte vem de ska träffa när de landar. Jag vet inte när pappan och tjejerna ses igen.

Det enda jag vet är att det är märken efter pappans panna på glasdörren. 

Märken av kärlek!

Ludde



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar