lördag 24 december 2016

I midvintertid

I midvintertidens mörker, ett stilla sken sprider sig.
I det varma skenet sitter ett barn och väntar.
Väntan känns lång men spännande.

Det.... det.... deeeettt....

Äh - GOD JUL och tack för att du läser!


tisdag 6 december 2016

När någon skakar om en!

Detta blir inget vanligt inlägg. Eller, jag tror inte det i allafall. Än så länge har jag ju bara skrivit två rader och faktum är att jag bara har en idé om vad jag ska skriva och låter fingrarna bara gå av sig själva....

När någon skakar om en.



Bilden kanske symboliserar mitt liv. Den kanske symboliserar DITT liv. Eller så är det bara en bild man låter gå förbi som vilken bild som helst.

När jag ser på bilden ler jag. Jag minns exakt känslan jag hade. Jag kan titta på den länge och bara le. Den är så brutalt ärlig. Bilden är SÅ vältajmad att hälften vore nog. Bilden är tagen 1998 av min fru. "Man, 22 år" som sitter bakom mig är nu "Man, 40 år" (Shit! Han är faktiskt snart "Man 41"). 

Det som händer är att vi busar lite och sätter oss på en sån där leksaksmotorcykel utanför en affär. Du vet - en sån man kan stoppa i ett mynt så börjar den röra på sig. Ett micro-tivoli alltså.

Det som jag är väldigt omedveten om är att "Man, 22" just smusslat upp ett mynt och smyger i det i maskinen, så att den drar igång.

Jag lovar - accelerationen (om den inte hade suttit fast i en betongklump) hade lätt varit 0-100 km/h på 5 sekunder. Det blev ett REJÄLT ryck. Ni ser ju själva hur "Man, 22" tvingas hålla mig om midjan av ren chock ;-)

I samma ögonblick som detta sker knäpper min nuvarande fru kortet. Snap!

Sen då? Vad har detta med någonting att göra? Jag vet faktiskt inte.

Men jag har flera människor (och hundar) som har skakat om mitt liv. Som har betytt någonting. Som har gjort skillnad. Som har fått mig att stanna upp en stund för att få mig att inse att jag har fel. Eller att jag har rätt. Eller att jag är på väg åt fel håll. Eller rätt håll. Eller de som gett mig en trygghet. Eller sparkat mig jävligt hårt i baken för att jag ska fatta. Eller som har stoppat ett mynt i en motorcykelmaskin bara för att se vad som händer...

Jäklar vad jag uppskattar dessa människor (och hundar).

Ja, alltså hundarna är de som under hela min uppväxt gett mig trygghet. En av dem,Teo, lärde mig till och med att gå. Det var alltid hundarna som var hemma när jag var sjuk. Ja, det blir väldigt trångt i en 90-säng med en sjuk grabb och tre (!!!) Bassett Hounds i samma säng, en hel dag. Men tryggheten att ha dem där var helande i sig. 

Därför var det en stor sorg när mina hundar, som funnits med mig i hela mitt liv, försvann en efter en. Den första, han som lärde mig gå, fick en magomvridning, första gången jag var själv hemma en kväll utan föräldrar och bror. Sen dog han. Jag tog på mig skulden. Det var ju bara jag där.

Den andra, dog också av en magomvridning. Den gången åkte min bror och pappa med honom till sjukhuset och om jag minns rätt var det inte hans första magomvridning. Veterinären tog beslutet att söva honom. För alltid. Tillbaka kom bror och pappa med en hund som fick sin sista vila vid sitt favoritträd någonstans i skogen.

De sista två gick bort när jag bodde utomlands. Då var jag bara maktlös för att jag inte var där. Jag var upptagen med att bygga ett nytt liv (men det visste jag inte då).

Det är ganska omskakande när den som lärt en gå, dör när man är själv hemma och man är 12 år.

De var dom bröder för mig. Många har svårt att förstå det.

Sen har vi något annat som skakar om. Nuet!

Min fru till exempel. Jäklar vad hon ruskar ibland. På ett positivt sätt (skulle vara osmidigt att skriva nåt annat här, eftersom jag tror att hon följer bloggen). Små pikar som får mig att skratta - varje dag. Det är helt underbart. VARJE DAG garvar vi. Tillsammans (eller åt varandras sms på varsitt  håll). Jag är så in i bombens tacksam för att hon förstår mig. Jag kan vara så hård i mina skämt. Så sarkastisk. Så ironisk. Men hon fattar. Jag behöver inga smileys. Jag behöver inte förklara mig. Hon fattar. Jag älskar henne så mycket för det (och lite annat också...).

Mina barn. "Skaka om" är bara förnamnet. De har lärt mig så otroligt mycket. Om mig själv och om andra. Att få vara med på denna resa är helt amazing. 

Jag tog ett beslut när jag fick vår första dotter. Ett beslut som jag aldrig kommer att vika från. Jag prioriterar min familj. Det känns så tryggt att kunna göra det. Det är min familj som betyder allra mest för mig. Jag träffar dem i stort sett varje dag och varje dag händer nåt nytt. Varje dag skrattar vi åt något som vi inte skrattat åt tidigare. Varje dag blir vi en starkare familj.

Jag vet att om jag väljer att omprioritera nu kommer jag att ångra mig djupt sen. Om jag skulle prioritera jobbet före exempelvis.

Jobb - ja, absolut - det är det näst viktigaste i mitt liv (tror jag... innebandyn eller snowboarden kanske ligger där också). Just nu drivs jag av en passion av att få utveckla andra människor genom mitt engagemang och min energi. Jag gillar verkligen mitt jobb. Att som föreläsare, utbildare, facilitator få se när en deltagares "pollett ramlar ner". När någon får lära sig något nytt om sig själv. När någon lär sig något om någon annan kollega. När någon sitter med helt uppspärrade ögon fyra timmar i rad - oj oj oj vilken kick alltså! Love it! 

Men jobb är inte konstant.

Det viktigaste för mig är att energin jag får på jobbet blir ÄNNU större hemma.

Min yngsta dotter, 7 år, frågade mig för någon dag sedan vad jag jobbar med. Jag hann inte svara. Storasyster tog ordet:

- Han leker bara, sa hon med ett leende.

Att jag förmedlar att mitt jobb är roligt och utvecklande för mig, till mina barn, är viktigt för mig. 

Storasyster sa det med glimten i ögat. Hon har nämligen ganska bra koll på vad jag gör. Hon har till och med fått göra en egen kartläggning på hennes drivkrafter och beteenden och fått en övergripande genomgång av mig hur detta kan uppfattas av andra kompisar samt hur hon kan anpassa sitt beteende i en given situation. Sen att vi gjorde det på ett roligt sätt så att hon uppfattade det som lek - fine by me.

Bara att båda visar ett intresse för vad jag gör om dagarna skakar om. Det betyder något för mig. Det kanske är för att jag gör det samma för dem. Det krävs nog lite ömsesidighet.

Jag vet att någon gång kanske det tar slut. Tonåren närmar sig. Jag är inställd på att att de kommer att skaka om mig ganska mycket då. Jag resonerar som så att ju tryggare de kan känna sig nu, desto tryggare kan de vara senare i livet. Men jag är också beredd på att det kanske inte är så. Och då får jag ta lärdom av det också.

Just nu är jag väldigt medveten varje gång jag lämnar mina barn på skolan. Jag säger alltid "hej då" till dem som om det vore sista gången jag ser dem. Jag skiter i om jag missar min buss. Mina barn är viktigare. Om inte jag säger hej då och kramar dem och springer till bussen och blir överkörd eller nåt, får jag gå och våndas för det resten av mitt efterliv och de kommer att få ett dåligt sista intryck av mig. Det är inte värt det. Mitt hej då till mina barn, varje dag, är värt mer. Därför väljer jag att prioritera det.

Jag ser med spänning fram emot att bli omskakad av min familj, vänner, kollegor och hittills okända människor fortsättningsvis. Det är väl det livet handlar om? (Tjoho, jag har löst livets gåta ;-)...

Jag säger bara - fler uppsmusslade mynt i motorcykelleksaker åt folket!

Ludde - som bara lät fingrarna knappa på och idén jag hade från början blev det inget alls av - förutom bilden.





torsdag 1 december 2016

Jag är förbannad!

Det här inlägget blir ett sånt där inlägg som kanske eventuellt kommer att innehålla ett och annat svärord. Bara så att du vet.

Burken....

Det hela började med "Burken". 
Det var min yngsta dotter som började. Inte jag. Min dotter. Min äldsta dotter var inte sen med att hålla med sin lillasyster och dumförklara mig. 

Och morgonen som hade börjat så bra - och så kläcker hon ur sig det. Bara så där. 

"Burken".

Vissa grejor kan jag, som skåning, acceptera i Stockholm. Ganska många grejor faktiskt.
Det kan exempelvis vara att:

- Man givetvis står till höger och går till vänster i rulltrappan (jag har till och med börjat tycka att folk är helt dumma i huvudet som inte fattar detta)
- Jag måste säga KEX och inte CHEX om folk ska fatta att jag vill ha ett CHEXCHOKLAD .
- Balle inte betyder samma sak i Skåne och Stockholm (en tjej kan få väldigt ont i ballen i Skåne... just saying)
- "Lipa" och "grina" är inte motsatser i Stockholm. De är SYNONYMER, eller i värsta fall betyder lipa att räcka ut tungan...
- Det heter inte "spink"
- Jag får ingen dricka om jag beställer en "coca", utan jag måste säga "Cola".
- En timme transport i bil eller buss/tåg/tunnelbana i Stockholm motsvarar ungefär 10 minuter transport i Skåne när det kommer till att tycka vad man anser är "långt". Du kommer ju för fan halvvägs till Tyskland på en timme i Skåne.

Typ sådana saker går helt klart att acceptera. Men nån jävla gräns får man ju ändå dra någonstans kan jag tycka.

Burken.

Min yngsta dotter, på sju år, berättar för mig hur Burken går till. En räknar vid ett träd (eller nåt annat), de andra gömmer sig. Sen kan man springa fram och klappa till trädet och säga "Burken för mig ETT TVÅ TRE" så är man fri. Om man blir hittad är det "letaren" som springer fram till trädet, klappar till och säger "Burken för Pelle ETT TVÅ TRE". (Om det nu är nån som heter "Pelle" som blir hittad)

I det här läget protesterar jag kraftigt. 

- Vaddå "Burken"? Det heter ju inte Burken. Var sjutton har ni er BURK????

Det är då storasyster kommer in och försvarar sin lillasyster och förklarar för mig:
- Men pappa, det är ju burkTRÄDET.

Alltså helt seriöst - BURKTRÄDET???

Jag fortsätter;
- Men bollen då?
- Men haaaaaalåååååå. Det finns ingen boll pappa.

Sen förklarar jag, ytterst pedagogiskt, att de har blandat ihop allting. Eftersom jag blir avbruten hela tiden blir pedagogiken, mot slutet, helt obefintlig. Det känns mest som jag spottar och fräser i min förklaring...

- Det ni leker heter ju DUNKGÖMME! Ni DUNKAR ju i trädet. Ni har ju inte ens en burk. 
- Men alla andra säger....
- URSÄKTA??? Alla andra??? Vad har ALLA ANDRA att göra med detta. Det är ju FEL! Fel! Fel! Fel! D.U.N.K.G.Ö.M.M.E heter det. 
Det spelar väl för tusan ingen roll vad "alla andra säger". Alla andra har FEL!

- Nä.

I det här läget vet jag att allt hopp är ute, men jag gör ändå ett tappert försök att förklara leken "BOLLEN i burken". Ni vet den där de som gömt sig kan springa fram och skjuta iväg bollen (som står på/i en burk) och letaren är då tvungen att gå och hämta bollen och lägga den på sin ursprungsplats innan han/hon kan dunka vidare. Om några redan blivit hittade blir de fria om någon lyckas ta sig fram och skjuta iväg bollen.

Om man inte har en boll DÅ HETER DET (bara) BURKEN, men då behöver man lik förbannat en burk. Och då är det BURKEN man skjuter iväg (inte lika kul för en boll kommer MYCKET LÄNGRE och det gör att det blir avsevärt mycket jobbigare för letaren)

Men så långt kom jag aldrig i min förklaring. Nånstans i spottet och fräset började de leka en annan lek, på väg ner till skolan - "Gissa djur". Jag tror att denna lek även heter "Gissa djur" i Skåne för det namnet är LOGISKT. Nån tänker på ett djur och de andra får ställa frågor och lista ut det. Ett annat logiskt namn för denna lek i Stockholm skulle kunna vara BURKEN.... precis lika ologiskt som att DUNKGÖMME heter Burken. Så why nor liksom?! Allt kan ju döpas om till "Burken" när vi väl är i farten.

När vi kom fram till skolan kommer ett stort gäng fram till min yngsta dotter:

- HEEEEEEEEJJJJJJJ!!! VILL DU VA ME PÅ BURKEN????
- JAAAAAAAA


- Alltså barn.... är det någon av er som.....eller....äh... Hej då! Ha en riktigt underbar dag!!