Den 7e april 2017, klockan 14.53, befann jag mig på T-centralen. Precis då, några våningar upp, hände något fruktansvärt. Där och då får jag ett sms av min fru som lyder; "Vars Ä du?" Hon var glad. Hon skulle gå på AW med två vänner på At Six som ligger vid Kulturhuset i centrala Stockholm. Jag tolkade hennes sms som "norrländskt" och svarade (14.53); "Jarsh ä på täje-cäentaaaalän" (jävligt norrländskt enligt mig), helt ovetandes om vad som hände ovan jord.
Först 20 minuter senare såg jag vad som hänt. Det dröjde ytterligare några timmar innan jag insåg att jag faktiskt var där när det hände, även om jag var några våningar ner i säkerhet i t-banan.
Rykten om skottlossning vid Fridhemsplan gjorde att min fru låstes in på sitt kontor som ligger där. Allt stängdes ner. Hela stan. Det blev tydligare och tydligare att det som hänt på vår älskade Drottninggatan inte var en olycka.
Med de simultana angreppen i Paris färskt i minne (där terrorn slog till på tre (?) platser ungefär samtidigt) började oron över min frus situation bli ganska markant. Skulle samma hända nu? Jag följde rapporteringen, som bestod av fakta och rykten, minut för minut i timmar.
Samtidigt kom rapporter om nära vänner som arbetar i närheten eller som råkade, av annan anledning, befinna sig på eller nära Drottninggatan. Ingen fysiskt skadad, men deras chock i att bevittna detta kaos på nära håll, var gripande. Mycket gripande!
Fan - det är ju mina vänner!!
Det strömmade även in rapporter av vänner som markerade sig "i säkerhet" på Facebook. Fler och fler. Men min upplevelse var att min fru inte var säker så länge hon var kvar i stan. Det tog ytterligare någon timme innan skottlossningen vid Fridhemsplan dementerades och folk runt Fridhemsplan började släppas ut. Min fru stannade dock inne någon extra timme.
Hon kom hem till sist. Tack vare en ängel som skjutsade henne. Mina vänner kring Centralen kom också hem till slut efter en av deras värsta dagar i livet.
Men några personer kom inte hem denna dag. Deras nära och kära får aldrig se dem mer. Ännu fler blev skadade. De kommer förhoppningsvis hem, men ärrade för livet. Likaså deras vänner och familj. Det är så otroligt mycket lidande och sorg.
Mina tankar går till alla som på något sätt drabbats av detta. Direkt eller indirekt.
Min djupaste respekt går till de tusen och åter tusen som blixtsnabbt agerade på något sätt.
Som erbjöd min fru skjuts.
Som öppnade sina hem.
Som erbjöd all kärlek för människor de inte känner.
Som den där 15-åringen som jag läste om på Instagram, som satt på ett tåg på centralen, bredvid en sexåring som precis blivit lämnad där av sin pappa för att barnet skulle fira Påsk i Skåne. I kaoset som rådde utanför tåget tog 15-åringen hand som den skräckslagne sexåringen på bästa sätt och såg till att barnet fick kontakt med sin pappa.
Som den uniformerade, tungt beväpnade polis som hjälpte en gammal dam över vägen.
Som alla andra poliser, vårdpersonal och privatpersoner som gjorde andra hjälteinsatser.
Historierna om kärlek och omtanke är många många fler än den där hemska historien om lastbilen. Historierna om omtanke och om kärlek kommer att vinna. De kommer att berättas länge. Inte bara för hur människor hjälpte varandra i Stockholm den 7e april 2017 utan även de historier framåt när vi kommer att stå upp för varandra nästa gång något händer. Och nästa gång. Och nästa gång.
Kärleken kommer ALLTID att vinna!
Kärleken kommer ALLTID att vinna!
Kärleken kommer ALLTID att vinna!
