lördag 15 september 2018

Fem å halv fjärs

Okej, så jag har varit i Danmark igen. Jag har varit där förut. Den gången ville jag bara försvinna från jordens yta. Se inlägg här om du vill läsa om det: 


Denna omgång var jag där med min svenska kollega. Vi kom in på siffror med våra danska kollegor.

Jag sa stolt att jag minsann kan säga ”fem å halv fjärs”.
Givetvis har jag ingen aning vilken siffra detta är, men min danska kollega sa att det tydligen betyder sjuttiofem.

Ah! Okej. Logiskt. 

Femman är ju enkel att identifiera. Men sen...hmm... Är det så logiskt egentligen??

Sen började min svenska kollega ställa väldigt rimliga frågor:
- Okej. Är ”fjärs” åttio då eller?
- Naj
- 40?
- Naj
- Men vad är en ”fjärs” då?
- Det finns inget som heter fjärs, försökte min danska kollega vänligt.
- Men varför heter det HALV fjärs då om det inte finns nån HEL fjärs. Eller bara en vanlig ”fjärs”? Vad är en FJÄRS??
- Alltså, jag vet inte. Det var faktiskt inte jag som kom på det danska räknesystemet.

Stackars min danska kollega som fick stå tillsvars för ett räknesystem hon själv inte kommit på.

På tal om tal påminner detta mig väldigt mycket om något jag såg i mitt flöde häromdagen gällande måttenheter.

Det jag såg var följande:

To remember how many feet there are in a mile you gotta use ”5 tomatoes”.

Five-to-mate-oes sounds like five two eight 0 and there are 5280 feet in a mile.

To remember how many meters there are in a kilometre, you just remember ”1000” because the system of measurement in the rest of the world wasn’t invented by a drunk mathematician rolling dice.

Säga vad man vill - men nu är det sjukt lätt att komma ihåg hur många fötter det går på en mile.

Den dansk som kom på att det bara skulle finnas en HALV ”fjärs” och inte finnas en hel ”fjärs” måste haft väldigt roligt när den kom på det....

Eller så kanske det var en svensk (säkert skåning isåfall) som kom på ”halv fjärs” och skippade den hela fjärsen bara för att skoja till det lite med våra grannar i väst.

Vad vet jag?!

Men nu vet ni - femoghalvfjerds (som enligt Google verkar vara den korrekta stavningen) är alltså sjuttiofem!

Jeg ønsker dig en god weekend!



måndag 30 juli 2018

Beroende kommer i alla former

Dopaminet rusar. Man vill bara ha MER!

Man testar lite först. Känslan är underbar. Det dröjer ett tag innan nästa gång, eftersom det ändå på något konstigt sätt tar emot att göra det. Men när man gjort det igen - EXAKT samma känsla. Ett jäkla rus!

Tiden mellan gångerna blir nu kortare. Man gör det oftare och oftare. Den underbara känslan består. Varje gång. 

Ruset. 
Glädjen. 
Lättnaden.

Beroendet börjar växa sig starkare och starkare och till slut blir det en vana. En vana som är svår att bryta. 

Jag tror jag är på väg in i ett skarpt beroende just nu. Jag tror jag gjorde det två gånger på hela 2017. Nu, på bara två veckor, har jag gjort det tre gånger. 

Samma känsla varje gång.
Ruset.
Glädjen.
Lättnaden.
Tomheten... i förråden och garderoberna alltså....

Jag tror banne mig att det är det enklaste receptet för en bra dag helt enkelt.

Så hitta nåt skit i dina gömmor. Släng in det i bilen och kör ner till återvinningen och släng det.

Jag lovar - känslan är snudd på oslagbar.

Trevlig sommar!


lördag 28 april 2018

Everything comes to an end!


Ja, gott folk. Allt har ett slut. Ibland är det bara att inse att det inte finns någon återvändo. Jag och många med mig, måste ha siktet inställt på framtiden. Den gråa nutiden funkar liksom inte. 
Det är så mycket jag vill skriva men ändå inte. Jag kanske i framtiden kan använda min telefon här utan att behöva skrika som en galning för att överrösta allt i min omgivning. Jag kanske kommer att slippa vara orolig för att hela skiten ska rasa på grund av alla sprickor som verkar ha blivit större och större för varje år. Vattenläckorna känns som standard och stundtals vräker det ner vatten från taket. De provisoriska lagningar av vad som liknar plastpåsar hjälper liksom inte. Logistiken är fruktansvärd. 

Den kanske blir bättre...

Jag har stigit på för sista gången. Det är slut nu. Jag kommer inte sakna dig det minsta. Du är fruktansvärd!

Jag ser fram emot till när du bytt om till nya kläder. Synd bara att det kommer att ta fem år. Till dess kämpar vi vidare - tillsammans.

Hej då bussterminalen på Slussen.

Jag kommer inte att sakna dig!


onsdag 28 mars 2018

Hon gjorde det. På tunnelbanan

Jag står på tunnelbanan. Tåget rullar mellan T-centralen och Gamla Stan. Det är lagom packat med folk. Eller lagom och lagom. Innan tunnelbanepiloten stängde dörrarna sa han:
”Ok gott folk. Jag stänger den här sardinburken nu och drar vidare mot Skarpnäck”

Det får nog ändå tituleras som definitionen av ”lagom packat med folk”.

Där, mellan T-centralen och Gamla Stan, någon meter ifrån mig, i vagnen, står hon. Hon har ett svagt leende på läpparna. 
Hon plockar upp, vad jag tror är en enkrona ur sin börs. Myntet liknade mest en gammal femtioöring. Jag har inte riktigt fått grepp av hur de ”nya” svenska mynten ser ut.

Ur fickan plockar hon även upp en trisslott.

Detta är en ganska häftig sak.

Hon står alltså på tunnelbanan med en trisslott och en enkrona, redo att skrapa. Hon har ingen aning vad hon gett sig in på i hennes, vad jag antar, vardagliga tur på tunnelbanan. Hon slänger liksom upp lotten lite nonchalant som om det vore på rutin. 

Hon skrapar en. Rynkar pannan lite.
Skrapar nästa. Rynkar lite till. Jag tycker mig skönja ett svagt leende. Redan på ruta två alltså.

Så håller hon på. Sakta. Varsamt. Djupt koncentrerad på sin lott.

Lite vet hon vad som väntar. Helt ärligt hade jag heller ingen aning. Hon stod ju bara där som vemsomhelst. På tunnelbanan. 

Snart kommer någon att få hela vagnen att lyfta sina ögonbryn. Knappt märkbart. Men ändå.

Snart.

Hon skrapar klart.
Hon räknar. Hon kontrollräknar. Hon kontrollräknar igen. Hennes ansiktsuttryck ser ut att säga:
”Kan det verkligen vara möjligt?”

Hon säger ingenting.

En fjärde gång kontrollräknar hon istället. 
Rynkar på pannan lite.

Snart Gamla Stan...

Hon tar upp sin börs igen och lägger ner sitt kopparfärgade mynt i börsen.

Lotten klämmer hon åt med sin tumme och sitt pekfinger på varje hand.
Hon river lotten.

Tunnelbanevagnens högtalarsystem sprakar till ganska högt. I högtalaren ljuder:
”Nästa Gamla Stan”

Knappt märkbart lyfter alla i vagnen på sina ögonbryn (jag skrev ju att det skulle hända...).



onsdag 21 februari 2018

Kioskvältare för utförsåkande stockholmare

Oslo.
Hur uttalar du Oslo?

O-S-L-O.... Eller hur? 
Eller... det är kanske mer hur man STAVAR till Oslo...

Jag kommer tillbaka till den.

Vår familj åkte lite skidor för några helger sedan. Vi hade hyrt en stuga där det enligt ägaren av stugan, fanns wifi. Ibland. 
Ibland funkade det. Ibland inte.
Barnen var mycket oroade över detta inför resan. När vi kom fram visade det sig att det varken fanns fungerande wifi eller ens en TV. 
Däremot fanns det en gigantisk bastu och en skön avslappningsmusiksskiva.

Vi hade en asbra skidweekend. Det är intressant vad en ny miljö och ”icke-möjligheter” (inget wifi) kan göra med fantasin.

Utförsåkningen var också bra. Lagom backar, bra service och ett extremt effektivt liftsystem.

Det är smått fantastiskt att det bara tar 2,5 timmar att köra till Romme Alpin i Borlänge från Stockholm.

Romme.

Nu kommer kioskvältaren.

Är du beredd?

Eller låt mig bygga upp detta först.

Dalarna. Vackra, vackra Dalarna. Dalahästar. Midsommar. Falu rödfärg. Falukorv. Folkdräkt. Den smått fantastiska dialekten. Vasaloppet. Människorna.

Erkänn - du fullkomligt ÄLSKAR Dalarna!

Och om man älskar någon eller något är det minsta man kan göra att visa lite respekt, eller hur!?

Därför tycker jag vi ska börja uttala ”Romme” rätt. Av respekt för hela landskapet Dalarna. För människorna. 
Minns du O-et i början på Oslo?
Så uttalas nämligen ”O-et” i ROmme. Inte Råmme som många med mig sagt. ROmme.

Det är tydligen väldigt viktigt för de som verkar på platsen. Och är det viktigt för dem vi bryr oss om, är det viktigt för oss!

Det är lite som att jag som skåning säger KEX här i Stockholm istället för att säga som jag brukade i Skåne - CHEX. Av respekt (och för att ingen fattar vad jag menar annars...)

Det var bara det.



tisdag 13 februari 2018

Jag heter faktiskt Britta!

I brist på annat väljer jag idag att dela ett minne med er. Håll tillgodo.

Det är kväll. Klockan har blivit läggdags. Utanför rummet hörs ljudet från klackskor som springer omkring. Från rummet ropar den kärleksfulle fadern sin yngsta dotters namn; 
- Det är läääägdags. Kom nu!

Ljudet från klackarna tystnar. Det är tyst i två långa sekunder, sedan hörs ett lite nonchalant svar från hallen; 
- Du säger fel namn. Jag heter Britta, och jag är fru! 
Ljudet från klackarna tar fart igen. Stengolvet i hallen får det att eka i hela huset. Det känns nästan som om huset skakar lite. 
Jo...ja...det skakar!

Den kärleksfulle fadern är inte sen med att byta taktik och ropar kärleksfullt; 
- Fruu-uun! Briiiitta!

Klackstegen kommer närmare rummet där den kärleksfulle fadern tålmodigt sitter och väntar. 
Hon skulle ju bara hämta sin snutte (som råkar vara världens längsta sjal).

Stegen tystnar igen. Den kärleksfulle fadern tittar mot dörröppningen. 

Där står Britta med ett par lila högklackade skor, en vacker rosa sjal som täcker håret och fungerar samtidigt som en lika vacker klänning. Hon ler och säger; 
- Jaaaa, va ä dä?

Fadern ler (utåt) och säger vänligt; 
- Vi ska sova nu frun....

Frun tar ett steg in i rummet, tar av sig sina skor (thank God) och ställer dem fint vid väggen. De pussar varandra god natt och säger att de älskar varandra. 
Britta kryper ner i sängen och somnar sött.

En dag som aldrig mer kommer igen har gått. Undrar vad som händer i morgon? 

Jag längtar redan!


onsdag 17 januari 2018

Ibland är det det som INTE händer som faktiskt räknas

Ibland är det det som INTE händer som faktiskt räknas. På riktigt.

”Tänk om...”
”Tänk om...”

Det är inte jätteofta jag tänker på de där sakerna som INTE hände men som lika gärna kunde hänt. De situationer, utanför min kontroll, där det lika gärna kunde gått åt helvete, men det inte gjorde det. De där gångerna när man har marginalerna på sin sida.

Som sagt - det händer inte jätteofta men när jag tänker på det tror jag att det bottnar i tacksamhet. Att vara tacksam för att jag slapp skiten. Jag kom undan. TÄNK OM jag kommit sekunden tidigare eller senare, då hade situationen blivit en helt annan. Men nu kanske jag hade turen att hamna bakom en bil som körde långsamt vilket gjorde att det inte hände denna gång.

Eller... det hände, men utfallet blev annorlunda... TÄNK OM jag inte hamnat bakom bilen.... Vad hade hänt då?

I lördags körde jag bil i 50 m/h på en 50-väg. I motsatt riktning kommer en bil, som helt plötsligt kör över mittlinjen och rakt mot mig. Vi är väldigt nära varandra. Mitt i vägen, på mittlinjen, mellan mig och mötande bil, står en ”påbjuden körbana-skylt” (en sån där blå med en vit pil som visar vilken sida man ska köra på). Den mötande bilen kör i full kraft in i skylten. Jag gissar att föraren då märker att han/hon är på fel kurs, vrider ratten så att bilen hamnar i rätt körfält igen och undviker därmed kollision med mig. 

Däremot flyger den blåa runda skylten med pilen, rakt mot mig.

Allt gick jävligt långsamt i mitt huvud. Skylten kom liksom svävande i luften som en väldigt stor, blå, vobblande plåtfrisbee.

Trots att situationen gick i slowmotion i min hjärna hann jag inte reagera. 

PANG!

Skylten flyger rakt in i min bil. Jag tvärbromsar i ren chock, kör åt sidan och sätter på varningsblinkers. Pulsen ligger på 3000 ungefär. Jag kommer överens med mig själv att jag är oskadd. Kollar bilen snabbt och inser att skadorna är, under omständigheterna väldigt små. Nån spricka, några blåa repor från skylten.

Tänk om...

Tänk om skylten flugit lite längre upp. Då hade den kanske gått igenom vindrutan?

Hur känns det att få en sådan skylt i huvudet, i kombination med glassplitter i 50 km/h?

Tänk om inte skylten ens varit där och bilen bara hade fortsatt mot mig. Då hade jag fått en hel jävla bil i vindrutan? Vad hade hänt då?

Millisekunder.

Nu fick jag ”bara” ett brutalt adrenalinpåslag.

Efter några minuter kopplades min ”känslohjärna” på igen och alla ”tänk om” började forsa i huvudet.

”Tänk om...”
”Tänk om...”

Jag blev direkt tacksam.

Tacksam för att jag, helt oskadd, bara med nån repa och spricka på bilen kunde hämta min dotter som varit på kalas (lite försenad, men ändå).
Tacksam för att jag (lite skakis men ändå) kunde köra hem till min familj och bara mysa och äta en härlig lördagsmiddag.

Hela olycksförloppet hände på en millisekund. 

Var tacksam oftare! Skjut inte upp dina drömmar för länge! Gör saker du mår bra av!

För vet du vad? Imorgon kan det vara försent.

❤️



fredag 5 januari 2018

En promenad till tunnelbanan på Ingarö

Idag tog jag en promenad på vackra Ingarö. 
Ingarö är Sveriges 16e största ö och ligger cirka 30 kilometer från Stockholm.

Dagens fokus på promenaden råkade bli skyltar.
Skylten nedan (P + T) betyder tydligen:
”Parkeringsplats i anslutning till kollektivtrafik. Symbolen på märket (T) anger vilken typ av kollektivtrafik som är tillgänglig. I detta fallet Tunnelbana”. [källa: www.vägmärken.se].



Denna skylt finns alltså i Brunn på Ingarö, vid en infartsparkering.

Det fick mig att fundera lite.
”...i anslutning till...” Vad är definitionen av ”...i anslutning till...”?

Om definitionen  av ”i anslutning till” är 30 kilometer, finns det egentligen inte så mycket att säga. Närmsta tunnelbanestation ligger nämligen ungefär så långt ifrån skylten. Då är allt klart som korvspad. Då är skylten extremt logisk, rent av briljant faktiskt.

Personligen tycker jag inte att jag bor ”i anslutning till tunnelbana” och då är det ju falsk marknadsföring från Trafikverkets sida (om det nu är Trafikverket som satt upp skylten)??

Jag tror dock att mina två följande alternativ, till att skylten sitter där den sitter, är mer troliga.

Alternativ 1:
De hade helt enkelt slut på ”B-skyltar”. Skylten ligger nämligen I ANSLUTNING TILL en busshållplats. Iallafall enligt MIN definition av ”i anslutning till” på si så där 30 METER istället för 30 KILOmeter. Det låter väääääldigt logiskt i mina öron att de hade slut på B-skyltar kanske i kombination med en tight deadline på när skylten skulle sitta uppe. De fick panik och satte upp en T-skylt istället. 

Alternativ två (som nog kanske inte är så där jätte-troligt nu när jag tänker efter):
Det FINNS en tunnelbanestation på Ingarö, i anslutning till skylten. En hemlig tunnelbanestation. Bara det att jag inte har hittat den än...

Vad tror DU?