”Ok gott folk. Jag stänger den här sardinburken nu och drar vidare mot Skarpnäck”
Det får nog ändå tituleras som definitionen av ”lagom packat med folk”.
Där, mellan T-centralen och Gamla Stan, någon meter ifrån mig, i vagnen, står hon. Hon har ett svagt leende på läpparna.
Hon plockar upp, vad jag tror är en enkrona ur sin börs. Myntet liknade mest en gammal femtioöring. Jag har inte riktigt fått grepp av hur de ”nya” svenska mynten ser ut.
Ur fickan plockar hon även upp en trisslott.
Detta är en ganska häftig sak.
Hon står alltså på tunnelbanan med en trisslott och en enkrona, redo att skrapa. Hon har ingen aning vad hon gett sig in på i hennes, vad jag antar, vardagliga tur på tunnelbanan. Hon slänger liksom upp lotten lite nonchalant som om det vore på rutin.
Hon skrapar en. Rynkar pannan lite.
Skrapar nästa. Rynkar lite till. Jag tycker mig skönja ett svagt leende. Redan på ruta två alltså.
Så håller hon på. Sakta. Varsamt. Djupt koncentrerad på sin lott.
Lite vet hon vad som väntar. Helt ärligt hade jag heller ingen aning. Hon stod ju bara där som vemsomhelst. På tunnelbanan.
Snart kommer någon att få hela vagnen att lyfta sina ögonbryn. Knappt märkbart. Men ändå.
Snart.
Hon skrapar klart.
Hon räknar. Hon kontrollräknar. Hon kontrollräknar igen. Hennes ansiktsuttryck ser ut att säga:
”Kan det verkligen vara möjligt?”
Hon säger ingenting.
En fjärde gång kontrollräknar hon istället.
Rynkar på pannan lite.
Snart Gamla Stan...
Hon tar upp sin börs igen och lägger ner sitt kopparfärgade mynt i börsen.
Lotten klämmer hon åt med sin tumme och sitt pekfinger på varje hand.
Hon river lotten.
Tunnelbanevagnens högtalarsystem sprakar till ganska högt. I högtalaren ljuder:
”Nästa Gamla Stan”
Knappt märkbart lyfter alla i vagnen på sina ögonbryn (jag skrev ju att det skulle hända...).
